Jag har ett särskilt förhållande till Red Dead Redemption. När det släpptes för åtta år sedan fastnade jag direkt för berättandet, John Marston och den värld som Rockstar skapat. Detta i sig är inte något ovanligt men spelet hade även en betydligt större inverkan på mig. Dess flerspelarläge var nämligen en av anledningarna till att jag blev tillsammans med min nuvarande fru. Våra eskapader i flerspelarläget var säkerligen otroligt enerverande för andra som råkade befinna sig på vår server men det stoppade oss inte från att leva ut våra Vilda Västern-drömmar till fullo.
Nu har det alltså gått åtta långa år men uppföljaren är äntligen här. Det har rapporterats om rejält ohälsosamma arbetstider för utvecklarna för att skapa det ultimata Western-spelet. Frågan är om Rockstar har lyckats än en gång?
Red Dead Redemption 2, namnet till trots, utspelas före det första spelet i serien och följer Arthur Morgan, en medlem i Dutch van de Lindes gäng. Dutch är ett välbekant namn för fans av RDR och flera andra karaktärer från det första spelet dyker upp, utan att avslöja för mycket. När spelet inleds har gänget nyligen flytt från civilisationen efter att ett rån gått väldigt snett. Flera medlemmar saknas eller fick stryka med, gängets pengar finns gömda i staden Blackwater, som kryllar av Pinkerton-agenter och de är fast mitt uppe i bergen i en snöstorm.
Allting låter väldigt dramatiskt men faktum är att Red Dead Redemption 2 börjar med ett otroligt långsamt tempo. Det finns tonvis med spelmekanik att förklara och Rockstar håller hårt i tyglarna under de första timmarna. Faktum är att jag efter drygt 20 timmar spelande börjar reagera på att det fortfarande ännu inte hänt något som kickstartar berättelsen ordentligt. Om du tyckte att startsträckan i Assassin’s Creed III var lång, förvänta dig en rejäl kalldusch i RDR2.
Med det sagt är detta inte nödvändigtvis något negativt. Visst, Arthur Morgan blir aldrig en lika intressant karaktär som John Marston och kontrollen är stundtals frustrerande seg.
Men.
Världen som Rockstar har skapat är den kanske bästa jag upplevt i något spel någonsin. Allting från NPC:er och djur till träd och buskar känns placerade med ett syfte. Ingenting verkar ha lämnats åt slumpen och ingenting känns onödigt eller överflödigt. Från ljussättning och partikeleffekter till animationer är Red Dead Redemption 2 ett tekniskt mästerverk på alla tänkbara plan och en estetisk triumf.
Frågan är då varför det trots allt detta inte är Rockstars bästa spel hittills? För det är det inte.
Det finns som sagt problem med kontrollschemat. Varenda knapp på min handkontroll används till minst en sak, ofta fler och detta leder till att kontrollen känns onödigt invecklad vissa stunder. Att Arthur som standard rör sig långsammare än en sengångare på lugnande medicin gör inte saken bättre. Det passar dock in i det otroligt sega tempot under spelets första dussintals timmar som jag nämnde tidigare.
Sedan har vi det faktum att berättelsen faktiskt inte är lika intressant som i föregångaren. I det första spelet förstod vi direkt John Marston och hans motivation och det var lätt att sympatisera med den åldrande brottslingen som gör sitt bästa för att sona sina tidigare brott. I Red Dead Redemption 2 är det ganska länge oklart exakt vad berättelsen går ut på och det saknas en röd tråd genom narrativet.
Trots dessa klagomål är det svårt att undgå vilken triumf spelet är på många sätt. Rockstars fingertoppskänsla genomsyrar i slutändan majoriteten av spelet, med flera intressanta sidokaraktärer, en djup spelmekanik och en fantastisk värld att utforska på vilket sätt jag vill.
Online-delen av Red Dead Redemption 2 låter sig väntas på och det ska bli spännande att se om denna blir en lika stor framgång som GTA Online. Här och nu är Red Dead Redemption 2 ett spel som må vara underlägset sin föregångare när det kommer till huvudkaraktär och berättelse men som är ett rent mästerverk när det kommer till teknik och design.
Det må inte vara Rockstars bästa spel (den äran delas mellan Red Dead Redemption och GTA V) men det är samtidigt inte långt därifrån. Ett dåligt Rockstar-spel är fortfarande bättre än mycket annat som släpps och Red Dead Redemption 2 är på många sätt ett fantastiskt spel, om än inte riktigt så fantastiskt som jag hade hoppats på.
Största +
Spelvärlden är fantastisk
Rockstars känsla för detaljer är oslagbar
Flera intressanta sidokaraktärer
Största –
Arthur Morgan är en sämre huvudkaraktär än John Marston
Berättelsen är stundtals plågsamt långsam
Onödigt invecklat kontrollschema
Be the first to comment