Under slutet av 90-talet var jag i mina tidiga tonår. Jag var ung, dum och fullkomligt besatt av spel. Jag kunde spendera dagar framför datorn eller TV:n med något av de många spel jag hade till mitt förfogande. Många av dessa spel var jag egentligen för ung för att spela, då de var blodiga och våldsamma. Som tur var har jag föräldrar som uppfostrat mig väl och lärt mig att skilja på fantasi och verklighet, vilket har lett till att jag inte vuxit upp och fått men för livet som gjort mig till en psykopat.
Ett av de spel som jag spenderade absolut mest tid med strax före millennieskiftet var Carmageddon 2: Carpocalypse Now. Förutom den genialiskt dumma titeln var detta ett skräpspel av episka mått. Det var inte det snyggaste spelet på marknaden, kontrollen var stundtals katastrofal, datormotståndarnas AI var genomkorkad och spelet var fyllt av buggar. Ändå älskade jag varenda sekund av detta blodstänkta racingspel.
Timmar kunde flyga förbi när jag brände genom de kantiga polygonbanorna samtidigt som jag mejade ned fotgängare på löpande band och använde specialvapen för att krossa mina motståndare. För en osnuten 13-åring som precis lärt sig att våldsamma actionfilmer inte var otäcka utan underhållande var detta rena drömmen.
Spola fram tiden till 2016 och jag är nu 30 år gammal, gift och bor i radhus. Carmageddon har varit en bortglömd serie i mer än tio år och har precis börjat krypa tillbaka in i folks medvetande. Plötsligt sitter jag framför skärmen igen, denna gång med ett recensionsexemplar av Carmageddon: Max Damage. Och plötsligt är jag 13 år gammal igen.
Carmageddon: Max Damage kan enklast beskrivas som ett rent kärleksbrev till fans av de gamla spelen. Banorna känns som om de blivit plockade direkt från de två första spelen, bilarna är desamma, specialattackerna finns kvar och det finns givetvis tusentals fotgängare som bara väntar på att förvandlas till röd sörja under mina brännande gummidäck.
Allting är lite snyggare och mer välpolerat än sist men detta är ändå det Carmageddon jag minns och älskade. Det hela går fortfarande ut på att delta i olika motorburna tävlingar där det egentliga målet oftast är att komma först i mål. Det hela resulterar dock nästan alltid i att jag och de andra tävlarna (online eller offline) försöker demolera varandra istället för att vara den sista bilen kvar.
Det finns en rad nya spellägen i Max Damage men det klassiska Carmageddon-läget är fortfarande det bästa. Här släpps bilarna lösa på en stor karta fylld av fotgängare, power-ups och andra hemligheter. Det är något uppfriskande med ett racingspel där bilarna omedelbart efter start börjar köra in i varandra och samtidigt kör över flaggviftaren som startat loppet.
I enspelarläget blir det kaotiskt då AI:n är så dum att det är svårt att förstå att de ens kan hitta gaspedalen och i onlineläget blir det kaotiskt av helt andra anledningar men det är minst lika underhållande ändå. De nya specialvapen som har inkluderats passar helt in i spelets totalt galna upplägg och det finns allt från bubblor och enorma fjädrar till dammsugare som sliter bort bilars plåt och gigantiska spikbollar som hänger i en kedja efter min bil. Den sistnämnda är inte helt oväntat en personlig favorit.
Carmageddon: Max Damage är ett skräpspel. Det är långt ifrån det snyggaste spelet på marknaden, kontrollen är stundtals katastrofal, datormotståndarnas AI är genomkorkad och spelet innehåller flertalet buggar. När jag spelar Carmageddon: Max Damage är jag plötsligt 13 år igen och jag älskar det.
Största +
Sprängfyllt av morbid humor
Vansinnigt våldsamt men aldrig osmakligt
Galet flerspelarläge
Största –
Halvdan bilduppdatering
Kontrollen är allt annat än pålitlig
Datorns AI
Be the first to comment