2013 års Tomb Raider var en omstart av den klassiska serien i dess renaste definition. Borta var den bakåtvoltande kvinnan i hotpants som fäller dinosaurier med hjälp av dubbla pistoler.
Istället fick vi en ursprungsberättelse om hur en ung kvinna blir en hårdhudad äventyrare som på egen hand kan hålla stånd mot en armé av anstormande fiender med automatvapen.
Tomb Raider från 2013 var och är på många sätt en vattendelare. Vissa tycker att spelseriens kärna har gått förlorad och andra anser att Lara Croft har fått den nytändning som hon behövt. Överlag verkar de flesta vara överens om att Tomb Raider i alla fall är ett mycket välgjort spel.
Crystal Dynamics är nu tillbaka med en uppföljare som kort sagt bjuder på mer av allt. Spelvärlden är större och mer öppen, grafiken är bättre och Lara har en rad nya förmågor till sitt förfogande. Om du gillade Tomb Raider lär du bli mer än nöjd med Rise of the Tomb Raider.
Det hela börjar dock inte särskilt övertygande. De inledande sekvenserna känns väldigt lika föregångaren när Lara klättrar, ramlar och hoppar runt i Sibirien. Det mesta känns igen och jag samlar på mig samma vapen och egenskaper som i föregångaren.
Handlingen följer också samma mönster som det senaste spelet till en början. Fokus i berättelsen ligger på Laras besatthet att finna den gömda stad som drev hennes far till ruinens brant. Lara finner sig själv tidigt i äventyret ensam i en farlig miljö, hon är skadad och tvingas slåss mot vilda djur för att överleva. Snart börjar fientliga människor dyka upp också vilket leder till att intrigen tar fart.
Faktum är att jag under spelets första timmar nästan blir lite uttråkad då det hela påminner så mycket om Tomb Raider 2013. Men plötsligt händer något som förändrar allt. Det kommer smygande utan att jag märker det men utan förvarning njuter jag för fulla muggar av det halsbrytande äventyr som utspelas framför mig.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som får mig att byta åsikt så drastiskt men plötsligt faller bara pusselbitarna på plats. Laras nya förmågor låter henne svinga sig över avgrunder, skapa föremål och pilar till sin båge på löpande band och mycket annat. Karaktärer erbjuder sidouppdrag som ger värdefulla belöningar och spelvärlden är så stor att det känns som ett renodlat open world-spel.
När det kommer till handlingen är den både bättre och sämre än föregångaren på samma gång. Den tydliga personliga resan som Lara gjorde i det förra spelet är av förståeliga skäl borta vilket gör att slutet inte känns lila tillfredsställande. Samtidigt är karaktärsgalleriet hos Laras allierade lika intressant den här gången.
Å andra sidan får vi en betydligt bättre fiende denna gång. Den mystiska organisationen Trinity och dess ledare Konstantin är betydligt mer intressanta än fader Mathias och hans anhängare på ön Yamatai. Konstantin är karismatisk, målmedveten och ondskefull, samtidigt som han jobbar mot ett mål som han uppriktigt tror kommer göra världen bättre.
Som tur är står handlingen aldrig främst i ledet utan det gör spelmekaniken. De flesta elementen från föregångaren finns som sagt kvar men de har förfinats och utvecklats för att erbjuda en mer öppen upplevelse. Jag kan välja att konfrontera mina fiender med maskingevär i högsta hugg och jag kan ta den tysta vägen om jag så önskar.
De frivilliga gravutmaningarna är också tillbaka och här finns de spelmoment som mest påminner om de gamla Tomb Raider-spelen. Här måste jag gnugga geniknölarna för att lösa diverse pussel som resulterar i nya förmål när de klaras av. Dessa sekvenser, som alltså är helt frivilliga, tillhör spelets absoluta höjdpunkter.
En annan höjdpunkt är designen och grafiken. I spelets inledande ögonblick när Lara klättrar upp för en nedisad bergvägg och spanar ut över det frusna landskapet är Rise of the Tomb Raider häpnadsväckande vackert. Ljussättningen är lika magnifik och musiken är stämningsfull. Vissa småmissar finns att hitta men det är inget som förstör helheten nämnvärt.
Trots att de första timmarna gjorde mig aningen skeptisk är jag ändå otroligt nöjd med det äventyr som Crystal Dynamics har levererat. Rise of the Tomb Raider är ett otroligt välpolerat actionspel som släpper spelaren fri på ett sätt som liknande titlar inte gör. Det är fortfarande hårt regisserat men de största ögonblicken finns där jag själv får utforska och avviker från den utstakade vägen.
Crystal Dynamics har också haft den goda smaken att plocka bort det påklistrade flerspelarläget från det förra spelet. Istället introduceras vi för Expeditions-läget där jag kan spela om utvalda sekvenser från kampanjen med olika förutsättningar.
Rise of the Tomb Raider känns kanske inte lika friskt och annorlunda som rebooten kändes för två år sedan men det är en mer välpolerad upplevelse på alla sätt och vis. Hardcore-fans av originalutgåvan av Tomb Raider lär inte vinnas över av denna del men de som uppskattar nytolkningen av Laras äventyr har många timmars underhållning att vänta.
Största +
Fantastisk spelvärld
Laras nya förmågor
De frivilliga gravarna är underbara
Största –
Tar ett par timmar att komma igång
Sämre handling än föregångaren
Be the first to comment