Need for Speed är en serie som legat mig varmt om hjärtat i snart 20 års tid. Från det att jag spelade Need for Speed II: Special Edition år 1997 har jag varit fast. Trots att serien levererat ett par minst sagt tvivelaktiga delar genom åren har den alltid tillhört mina absoluta favoriter.
2014 var det första året på väldigt länge som vi inte fick ett NFS-spel så min längtan har helt klart varit stor och jag har sett mycket fram emot den nya delen från svenska utvecklaren Ghost Games.
Det nya spelet, kort och gott kallat Need for Speed, har plockat russinen ur de kakor som uppgör seriens tidigare delar för att försöka bygga det ultimata racingspelet. De lyckas inte riktigt fullt ut men de levererar ändå ett rejält underhållande spel.
Jag anländer i den evigt mörka staden Ventura Bay som hungrig racer som vill göra ett namn för mig själv. I spelets första minuter blir jag introducerad för en brokig skara karaktärer som kommer att följa mig genom äventyret.
Spelets berättelse framförs genom filmsekvenser sedda ur ett förstapersonsperspektiv och som är filmat med riktigs skådespelare. Manuset är otroligt klyshigt och rentav fånigt och innehåller överdrivet användande av ordet “bae” och så många fist bumps att jag snabbt tappar räkningen.
Handlingen må vara dum och nästan överflödig men ingen skugga bör kastas över skådespelarna. Trots manuset ger alla professionella och trovärdiga gestaltningar och de gör narrativet mer underhållande än det har någon rätt att vara.
Fokus ligger dock givetvis inte på att berätta en historia i Need for Speed utan det handlar först och främst om att köra och bygga om snabba bilar. Det är här som spelet skiner som allra mest.
Antalet bilar är inte lika stort som i exempelvis Forza-serien men det viktiga i Need for Speed är inte att samla på bilar utan att älska de man faktiskt har. Jag kan ha totalt fem bilar i garaget samtidigt och dessa kan jag sedan designa och bygga om efter eget bevåg.
Känslan av att förvandla min Volvo 242 och trimma den för att kunna hålla stånd mot Ferraris och andra vrålåk är vansinnigt underhållande och spelets största höjdpunkt. Systemet för att välja vilken del jag vill uppgradera fungerar riktigt bra och det väcker kära minnen från de två fantastiska Underground-spelen.
Det skadar inte heller att spelet ser otroligt bra ut. Att bränna fram över regnvåta vägar samtidigt som gatulampornas ljus smeker lacken på min bil är en riktig upplevelse. DICE-skapade Frostbite 3 visar än en gång att det ör en av världens vackraste spelmotorer.
Tyvärr är inte Ventura Bay en särskilt spännande stad att utforska. Det finns gott om saker att göra men denna Los Angeles-kopia blir egentligen aldrig mer än ett tomt skal som får agera skådeplats för mina vansinnesfärder.
Som tur är är själva körandet mycket underhållande. Körkänslan är härligt arkaddoftande och det är en fröjd att slänga upp min bil i ett bredställ genom en tät kurva på motorvägen för att sedan plöja fram genom trånga stdsgränder i min jakt på seger.
En stor del av upplägget i Need for Speed kretsar kring de fem olika discipliner som erbjuds. Det handlar bland annat om att bygga bästa möjliga bil, bli bättre på drifting och att helt enkelt köra väldigt fort. Detta koncept fungerar riktigt bra och bidrar till ökad variation, vilket uppskattas.
När jag spelar är jag dessutom ständigt uppkopplad mot internet. Faktum är att spelet kräver uppkoppling för att kunna spelas vilket är ett märkligt beslut. Jag delar kartan tillsammans med en handfull andra spelare men det är sällan jag stöter på dem överhuvudtaget. Den ständiga uppkopplingen tillför alltså inte särskilt mycket utan förstör snarare. Anledningen till detta är att spelet inte går att pausa.
Om jag alltså befinner mig i en duell under ett race och min telefon ringer kan jag inte pausa spelet och svara. Får jag en hostattack kan jag inte pausa. Om jag plötsligt behöver besöka toaletten eller på annat sätt flytta mig från soffan kan jag inte pausa, ens om jag bara spelar mot datorkontrollerade motståndare.
Detta problem fanns även i Need for Speed: Rivals och jag hoppades innerligt att utvecklarna skulle lägga in ett rent offlineläge denna gång men så är tyvärr inte fallet. Det drar ned helhetsintrycket och är mer ett irritationsmoment istället för den fördel som utvecklarna hoppats på.
Detta vägs upp av den rena spelmekaniken så körkänslan som sagt är riktigt bra. Lägg även till den bländande vackra presentationen och du får kanske inte årets bästa racingspel men definitivt ett av de roligaste.
Största +
Grafiken
Designmöjligheterna
Varierat bilutbud
Största –
Kräver ständig uppkoppling
Ventura Bay är en identitetslös stad
Be the first to comment