Filmrecension: Mortal Kombat

Mitt bland alla spelrecensioner har vi på Xboxbloggen fått möjligheten att göra något lite annorlunda. Vi har nämligen fått tillgång till en förhandsversion av den nya Mortal Kombat-filmen, som släpps digitalt nu i dagarna. Då det faktiskt är baserat på en spelserie som figurerar på Xbox-konsoler tog vi tillfället i akt. Så här kommer den, vår första filmrecension!

Mortal Kombat-filmatiseringen från 1995 kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Som osnuten 9-åring var den bland det häftigaste jag sett, även om jag redan då kunde urskilja filmens… låt oss kalla dem ”skönhetsmärken” för att vara diplomatiska. Men träiga skådespelarinsatser, halvdana specialeffekter och ett ganska dassigt manus kunde inte hålla tillbaka den rena glädje jag fick av att se Johnny Cage gå ner i spagat och knocka Goro i skrevet, se självaste Highlandern Christopher Lambert leka åskgud eller att se Cary-Hiroyuki Tagawa fullkomligt dominera varenda sekund han är i bild i rollen som Shang Tsung.

Sub-Zero är en ”cool” karaktär i en film som trots källmaterialet har ont om dem. (Förlåt)

Spola fram 26 år i tiden och en påkostad reboot av serien är här. Efter att spelserien fått en rejäl nytändning med de tre senaste delarna vill Hollywood självklart ha en del av kakan och förhoppningsvis även starta en ny franchise. Resultatet är något av en blandad kompott, gjord på rikliga mängder våld och specialeffekter.

Berättelsen går kortfattat ut på att Shang Tsung (denna gång spelad av Chin Han) försöker fuska till sig seger i en tionde rak Mortal Kombat-turnering för att på så sätt kunna invadera Earthrealm, alltså människornas värld. För att göra detta beslutar han sig för att eliminera jordens mäktigaste krigare redan innan turneringen kan inledas. Vi som publik får följa berättelsen genom Cole Youngs ögon. Cole är ett nytillskott som inte existerar i spelet och han är en avdankad MMA-fighter som försörjer sig på att gå matcher för småpengar. Det visar sig dock att Cole är ättling till en legendarisk krigare som fans av Mortal Kombat säkerligen känner igen.

Det dröjer inte länge innan Cole slagit följe med soldaterna Jackson ”Jax” Briggs (Mehcad Brooks) och Sonya Blade (Jessica McNamee), samt deras fånge, en australiensisk legosoldat vid namn Kano (Josh Lawson). Tillsammans träffar de snart åskguden Raiden (Tadanobu Asano) och hans lärjungar Liu Kang (Ludi Lin) och Kung Lao (Max Huang), och en trupp är samlad för att ta sig an Shang Tsung och hans hejddukar, ledda av Sub-Zero (Joe Taslim).

Utöver detta finns en bakgrundshistoria mellan Sub-Zero (även känd som Bi-Han) och Hanzo Hasashi, som även agerar introduktionsscen för filmen. Det börjar starkt med filmens absolut starkaste fightscen, där Hanzo (spelad av min personlige favorit Hiroyuki Sanada) tar sig an en grupp krigare som invaderar hans hem. Därefter får vi en läckert filmad och koreograferad fight mellan Sanada och Taslim som sätter ribban högt för resten av filmen.

Liu Kang och Kung Lao. Säg deras namn i snabb följd fem gånger utan att stuka tungan.

Tyvärr säckar Mortal Kombat ihop ganska rejält efter den första akten. Det bjuds på träningsmontage och långa scener med berättande för att etablera världerna allt utspelas i och det faktum att Hiroyuki Sanada försvinner helt fram till slutscenerna är ren och skär skandal då han tillhör filmens absoluta höjdpunkter. Under mitten är det Josh Lawson som får dra det tunga lasset som comic relief då hans Kano lyckas vara otroligt enerverande men ändå ganska underhållande på samma gång. Chin Han gör sitt bästa för att spela larger than life som Shang Tsung och även om skådespelaren alltid levererar oavsett projekt kan han inte riktigt kliva ur skuggan av Cary-Hiroyuki Tagawa.

Fighterna mellan Joe Taslim och Hiroyuki Sanada visar vad en filmatisering av Mortal Kombat kan erbjuda när det görs rätt men tyvärr är många av de andra slagsmålsscenerna ganska tråkiga i jämförelse. Inte ens seriens ikoniska Fatalities görs full rättvisa. Så denna nyversion av Mortal Kombat visar sig i slutändan vara något av en besvikelse, dock med flera ljusglimtar som jag ändå anser gör den sevärd. Om skaparna får möjlighet att göra en uppföljare (vilket det verkar byggas upp till ordentligt i slutscenerna) hoppas jag på mer kreativa avrättningar, bättre manus och framförallt mer av Hiroyuki Sanada.

Be the first to comment

Leave a comment

Your email address will not be published.


*