Recension: Oceanhorn – Monster of Uncharted Seas

Låt oss få en sak ur världen direkt. Ja, Oceanhorn – Monster of Uncharted Seas lånar en hel del av sitt upplägg, sin grafiska stil och sina miljöer från Nintendos Legend of Zelda-serie, främst Gamecube-spelet The Wind Waker. Med det ur världen kan vi från och med nu fokusera på Oceanhorn som en egen titel och exakt vad det är som gör spelet minnesvärt.

Berättelsen om spelet Oceanhorn börjar faktiskt för flera år sedan, då titeln först utvecklades för och släpptes till iPhone och iPad. Det isometriska perspektivet och det relativt enkla kontrollschemat passade perfekt för Apples enheter och blev en framgång som mobilspel. Efter en tid som iPhone-spel släpptes Oceanhorn i en ny version till datorer och blev en framgång även där. Nu har turen äntligen kommit till konsoler att få vara med och ta del av äventyret.

Oceanhorn inleds med en snabb bakgrundsberättelse, där huvudkaraktärens far berättar att han måste lämna sin son för att bege sig ut på haven för att bekämpa ett fruktansvärt monster som hotar hela världen. Därefter försvinner huvudkaraktärens pappa spårlöst under flera års tid och vår namnlöse hjälte uppfostras av en av sin faders goda vänner på en liten ö. När spelet börjar på riktigt får jag ta kontroll över denne unge hjälte och börjar utforska ön.

Efter en stunds letande och stridande mot diverse monster och annat otyg hittar jag ett skinande halsband som visar sig ha tillhört pojkens mor. Därefter sätts hjulen i rullning och det riktiga äventyret tar sin början.

Oceanhorn plockar gott om inspiration från actionäventyr av den gamla skolan där fiender skall dräpas och grottor skall utforskas. Nya föremål och vapen ger tillgång till nya områden och kan hjälpa till mot större och svårare fiender. Från början till slut känns Oceanhorn som ett äldre spel i ny kostym, på bästa tänkbara sätt. Det bjuder på charmiga karaktärer, smarta pussel och kreativa vapen, även om allting hela tiden känns en smula välbekant.

Den grafiska stilen passar upplägget perfekt och är precis lagom färgglad och mysig utan att kännas barnslig. Bäst av allt är dock musiken, som komponerats av bland annat legendariske Nobuo Uematsu. Musiken låter inte sällan som en Studio Ghibli-film och är kort och gott fantastisk.

Oceanhorn är över ganska snabbt dock vilket innebär att du bör njuta av musiken och spelmekaniken medan du kan. Rötterna som mobilspel gör sig tydliga då jag gärna hade sett att äventyret varade ett par timmar längre. Svårighetsgraden är också lite väl låg och spelet kan avklaras utan att bjuda på någon egentlig utmaning.

Med detta sagt är Oceanhorn ett extremt trevligt äventyr som lånar friskt från andra men som samtidigt gör något eget. Det är ett spel som värmer i höstmörkret och som du inte bör missa.

Största +
Färgglatt och charmigt
Fantastisk musik
Klassiskt upplägg

Största –
Ganska kort
Ingen utmaning