Med förra årets Transformers Devastation visade Platinum Games att de var mer än kapabla att hantera mina barndomshjältar i spelform. Devastation bjöd på en läcker presentation och ett stabilt stridssystem där Autobots fick slå Decepticons sönder och samman. Att utvecklarna skulle få ta sig an min andra stora passion från barndomen, Teenage Mutant Ninja Turtles kändes för bra för att vara sant.
Det var det också, visar det sig. Mutants in Manhattan har, med sitt stöd för fyra spelare, haft otrolig potential att förverkliga miljontals förvuxna tonåringars dröm om att få ett Turtles-spel som äntligen kan konkurrera med Konamis Turtles in Time. Med actionmästarna Platinum vid rodret och Transformers i färskt minne är det förmodligen fler än jag som har haft höga förväntningar.
Resultatet är dock långt ifrån tillfredsställande. Det första som slår mig är att Mutants in Manhattan inte körs i 60 bildrutor per sekund, som många andra av Platinums titlar. Detta är förvisso ingen katastrof men spelets presentation är i ärlighetens namn inte i närheten så bra att det rättfärdigar att låsa bilduppdateringen. Miljöerna är ganska trista, fiendedesignen är generisk och det finns ingen avancerad ljussättning eller liknande att tala om.
Det bästa sättet att uppleva Mutants in Manhattan är helt klart i dess flerspelarläge.
Stridsmekaniken lämnar också en hel del att önska. När jag tänker på ordet ”Ninja” föreställer jag mig snabba, diskreta krigare som slåss med samma elegans som en skicklig dansare. Vad jag däremot inte föreställer mig är en hög av karaktärer (allierade och fiender) som rusar rakt emot varandra och börjar utbyta slag i en grötig hög. Det hela blir inte bättre ens när det kommer till bossarna, något som Platinum är kända för att bemästra annars.
Under den första nivån måste sköldpaddorna stoppa Bebop från att råna en bank. När det är dags att möta det muterade vårtsvinet förväntar jag mig en episk batalj fyllt av finess och utstuderade attackmönster. Istället får jag en sekvens där jag byter mellan de olika sköldpaddorna och enbart pucklar på Bebop i ännu en rörig sörja av attacker. Det hela känns ogenomtänkt och framstressat.
Någonstans här börjar jag inse att det förmodligen inte är teamet bakom Transformers Devastation som skött utvecklingen av Mutants in Manhattan. Det är med största sannolikhet gruppen som gjorde The Legend of Korra som har skött utvecklingen. Om du missat den titeln är det den som anses vara studions svagaste spel hittills.
Turtles förtjänar bättre än så här, även om det aldrig blir sköldpaddssoppa av det hela blir det inte pizza heller.
Men skam den som ger sig och döm av min förvåning efter ett par nivåer när spelet plötsligt blir bättre. Det blir inte någon enorm förbättring och spelet kommer aldrig över sina brister helt men det känns nästan som att utvecklarna förstått vad de ska göra drygt halvvägs genom spelet. Uppdragen blir roligare och striderna känns bättre planerade.
Det bästa sättet att uppleva Mutants in Manhattan är helt klart i dess flerspelarläge. Jag kan tillsammans med tre andra spelare online ta kontroll över varsin sköldpadda för att rädda Manhattan. Spelet är kaotiskt redan från start och det blir inte lugnare av tre nya spelare som ger sig in i leken men det är här som spelets starkaste sida finns. Plötsligt känns det som att det verkligen är fyra hjältar som samarbetar mot ondskan.
Tyvärr går det inte att spela tillsammans med vänner lokalt utan jag är förpassad till onlinespel men det är ändå bättre än inget och en klar förbättring emot att spela själv. Detta lyfter spelet men jag kommer ändå aldrig över det halvdana stridssystemet eller den bleka presentationen. Turtles förtjänar bättre än så här, även om det aldrig blir sköldpaddssoppa av det hela blir det inte pizza heller.
Största +
Flerspelarläget
Vissa specialattacker
Största –
Trist presentation
Tråkigt stridssystem
Saknar den finess som Platinum Games vanligtvis erbjuder
Be the first to comment