Recension: Dark Souls III

När From Software släppte Dark Souls skapade det svallvågor i spelvärlden av enorma proportioner. Folk delade snabbt upp sig i två läger, dels de som älskade spelet villkorslöst och dels de som avskydde det på grund av den stora utmaning det bjöd på. Själv tillhör jag den förstnämnda kategorin och jag har spelat igenom de bägge föregångarna åtskilliga gånger. Nu är finalen äntligen här och förväntningarna har varit minst sagt skyhöga. Klarar From Software av att leverera sitt magnum opus?

En sak har alltid stört mig när det gäller andra recensioner av Souls-spelen och det är det faktum att recensenterna i nästan alla fall valt att fokusera på att berätta hur svårt spelet är. Jag är av en helt annan uppfattning. Visst, det är inte lätta spel på något vis men de är långt ifrån så brutala som många framställer dom som. From Softwares spel har för mig aldrig någonsin varit orättvisa och har jag dött har det helt enkelt varit mitt eget fel och trean har på förhand hypats upp som det svåraste i serien och i viss mån är jag benägen att hålla med.

Utan att vilja förstöra kan jag lite kort berätta att detta är en rak uppföljare till ettan och det utspelar sig alltså långt innan del två. Elden håller återigen på att dö ut tillsammans med de så kallade ”Lords of Cinder” som fått i uppdrag att hålla den levande precis som OS-elden. Det är här din karaktär kommer in i bilden då han/hon reser sig från de döda och får i uppdrag att ställa det hela till rätta. Det visar sig dock lättare sagt än gjort då i princip allt som tittar på dig vill förpassa dig tillbaks till den grav du kom ifrån. Mycket mer än så här vill jag inte berätta angående vad Dark Souls III handlar om då jag tycker det är något ni förtjänar att upptäcka själva.

Något som slår mig direkt från start är hur sagolikt vackert spelet är rent grafiskt. Man har härt tagit spelmotorn från fjolårets helt fantastiska Bloodborne och uppgraderat den något. På förhand visade rapporter att bilduppdateringen på Xbox One-versionen var ganska mycket lägre än på konkurrerande system men efter att ha installerat 1.01-uppdateringen märker jag ingen som helst skillnad. Dark Souls III fungerar kort och gott makalöst bra även på Xbox One och de få gånger bilduppdateringen sjunkit har det inte inneburit några problem som vid exempelvis Blighttown i det första spelet.

Yuka Kitamura som även komponerade musiken till Bloodborne är här tillbaks med ett helt makalöst vackert soundtrack. Musiken i serien har alltid varit riktigt bra men här dras det hela till sin yttersta spets då musiken är så pass bra att jag nästan inte vill döda bossarna bara för att kunna lyssna vidare. Stämningen har alltid varit A och O i serien och så även här.

From Software har även uppgraderat kontrollen ganska rejält och saker som irriterade i föregångarna existerar helt enkelt inte längre. Bara det faktum att karaktären inte automatiskt tar ett steg framåt när du väljer att vända dig om kommer som en skänk från ovan. Nu kan man utan problem ta besvärliga föremål med precision och fortfarande gå därifrån med livet i behåll. Även det så kallade systemet med ”hit detection” är förbättrat och nu är det i princip möjligt att rulla undan från projektiler och annat med millimeterprecision.

Även om det inte är ett måste att ha spelat de tidigare spelen innan är det en klar fördel. Mängden av referenser till tidigare spel som From Software stoppat in i trean är rent häpnadsväckande och stundtals satt jag med munnen öppen och bara gapade över vad jag fann. Även den andliga föregångaren Demon’s Souls hyllas på ett extremt kärleksfullt sätt då ett visst svärd från det spelet har en framträdande roll i en av spelets brutala bossfighter.

På mångt och mycket känns detta som From Softwares svar på en artists ”Greatest Hits” där man tagit de bästa beståndsdelarna i hela sin karriär och satt samman det hela till ett enda spel. Allt som irriterade i föregångarna är här som bortblåst och vi får avnjuta Souls i dess renaste form någonsin. Dark Souls III är inte ett lätt spel men det är aldrig någonsin orättvist. Genom att dö lär du dig sakta men säkert spelet och att studera bossarnas rörelsemönster är ett måste för att gå segrande ur de många striderna. Det finns ingen känsla överhuvudtaget i spelvärlden som går upp mot att försöka om och om igen på en svår boss för att slutligen bemästra hela striden och sedan vinna.

Hur mycket jag än försöker kan jag verkligen inte hitta något som jag önskar att From Software gjort annorlunda. Detta är en runt 30 timmar lång resa fylld av kärlek från början till slutet och när sista bossen var nere för räkning hade jag bara en sak i tankarna: att börja om från början och uppleva allt på nytt. Dark Souls III är inte bara den här generationens bästa spel, det är även ett av de bästa jag spelat överhuvudtaget. När året lider mot sitt slut och jag ska sammanfatta mina favoriter kommer jag bli ytterst förvånad om Dark Souls III inte står överst på den listan.

Största +
Vansinnigt vackert både grafiskt och estetiskt
Kitamuras soundtrack är sagolikt
Utmanande men rättvist
Kombinerar allt som gjorde de tidigare spelen bra

Största –
Det tar slut (men man kommer vilja börja om från början direkt)