Sedan Ubisoft tog över Far Cry-licensen inför den andra officiella delen har serien gått från klarhet till klarhet. Far Cry 2 introducerade flera element som lever kvar än idag, som de brännbara miljöerna, förmågan att hela sig själv genom att räta ut brutna fingrar, dra kulor ur kroppen med mera. Far Cry 3 är enligt undertecknad fortfarande den absoluta höjdpunkten som gav oss en fantastisk värld att leka i tillsammans med en av tidernas mest karismatiska skurkar i Vaas.
Spinoff-delen Blood Dragon injicerade serien med en rejäl dos humor och självdistans och Far Cry 4 byggde framgångsrikt vidare på många av de idéer som introducerades i trean. Far Cry Primal har alltså stora skor att fylla och även om fyran var ett fantastiskt spel kändes det lite som en upprepning av trean.
Istället för att fortsätta dundra på med tankesättet “mer av allt” har Ubisoft med Primal valt att skala tillbaka på flera områden. Spelet hoppar drygt 12000 år bakåt i tiden till en tid då mänskligheten inte vilade tryggt högst upp i näringskedjan. Håriga mammutar, sabeltandade tigrar och flera andra idag utdöda varelser strövade fritt på jorden.
Efter Vaas och Pagan Min hade jag förväntat mig ännu en välskriven antagonist men någon sådan finns icke att finna.
Jag iklär mig rollen som Takkar, en jägare från Venja-folket, en stam som själva är farligt nära utrotning. När en mammut-jakt går väldigt fel finner sig Takkar ensam i en främmande del av världen, kallad Oros. Här finner han snart fler medlemmar ur sin stam och tillsammans bestämmer de sig för att försöka rädda sitt folk från de fientliga stammar som hotar deras liv.
Tyvärr är det här manusförfattarna verkar ha känt sig nöjda. Resten av Far Cry Primal är nämligen sorgligt tunt på ordentligt berättande eller spännande händelser i handlingen. Karaktären Takkar framställs inledningsvis som en man på jakt efter sitt folk men där stannar hans utveckling. Vad som är än mer synd är att spelet saknar minnesvärda sidokaraktärer. Efter Vaas och Pagan Min hade jag förväntat mig ännu en välskriven antagonist men någon sådan finns icke att finna.
Vad utvecklarna däremot ska ha rejält med applåder för är att de tagit beslutet att framföra all dialog i spelet på ett originalspråk. Dess härkomst vågar jag inte gissa mig till men det är befriande att slippa höra engelsktalande skådespelare lägga på brytning för att låta annorlunda. Far Cry Primal har även mängder av andra spännande nyheter, varav den kanske största är möjligheten att kontrollera djur.
Genom att utföra vissa sidouppdrag får jag förmågan att tämja flera av de vilda djur som strövat omkring på den stora kartan. Det är en härlig känsla när jag tämjer min första varg, som skulle visa sig bli min mest pålitliga följeslagare genom hela spelet.
När jag längre fram kan tämja och till och med rida på de större djuren öppnas spelet upp ytterligare och det är riktigt mäktigt att hoppa upp på en mammut och rida in i fiendens läger för att orsaka stora mängder kaos.
Spelvärlden är stor och i vissa fall otroligt vacker. Det är nästan avkopplande att stå på en bergstopp och se hur dimman sakta löses upp i dalgångarna samtidigt som solen låter dagens första strålar skina över mig. Därefter ger jag mig direkt in i en hård närstrid med en trupp fiendekrigare och då försvinner lugnet ögonblickligen.
Far Cry Primal är måhända inte det bästa spelet i serien men det är helt klart det modigaste.
Fokuset på våldsamma närstrider gör att stridsmekaniken känns fräsch jämfört med tidigare titlar. Våldet känns råare än tidigare, vilket fångar känslan av den farliga vildmarken perfekt. Trots att helautomatiska långdistansvapen och liknande saknas är Takkar långt från försvarslös. Påkar, spjut, pilbågar och annat finns att tillgå för att göra processen kort med mina fiender.
Detta passar perfekt ihop med den mer råa ton som Far Cry Primal förmedlar. Inte sedan det gravt underskattade Far Cry 2 har spelvärlden känts så farlig och hotfull. Detta väger upp den tidigare nämnda avsaknaden av ett gripande narrativ och minnesvärda karaktärer. Far Cry Primal är måhända inte det bästa spelet i serien men det är helt klart det modigaste.
Största +
Möjligheten att tämja djur
Brutala närstrider
Fantastiskt vacker värld att utforska
Största –
Inga minnesvärda karaktärer
Handlingen är nästan obefintlig
(Vi på X1Sverige har ändrat vårt betygssystem och använder inte siffersatta betyg längre. Mer information kring detta hittar ni här.)
Be the first to comment