(Då Life is Strange är ett episodbaserat spel som kommer att släppas i fem delar har vi beslutat att inte sätta betyg på varje enskild episod. Ett fullständigt betyg kommer istället först när samtliga episoder har recenserats.)
Ord och gester är mäktiga vapen. Elaka ord kan såra människor djupt samtidigt som små gester av vänlighet kan visa sig vara livsviktiga. Allt detta får Max Caulfield erfara i den andra episoden av Life is Strange.
Efter händelserna i den första delen har Max avslöjat sina tidsresande krafter för sin vän Chloe, som givetvis kräver att dessa testas på en rad olika sätt. Samtidigt som Max lär sig att hantera sina förmågor och på allvar börjar känna av dess efterverkningar måste hon fortsätta hantera skollivet med allt vad det innebär.
Max fortsätter att nysta i mysteriet kring Rachel Ambers försvinnande samtidigt som hon agerar moraliskt stöd åt en flicka som utsätts för trakasserier och ren mobbning av en rad andra studenter. Kate, som flickan heter, är en djupt troende kristen som kastats in i en situation hon varken önskat sig eller kan hantera och det är hjärtskärande att se henne kämpa mot en ständig ström av glåpord, spydiga kommentarer och andra vidriga saker som ungdomar kan göra mot varandra.
Det hela är, trots vissa problem som jag kommer till snart, medryckande och välberättat. Manuset i Life is Strange må ha vissa problem, främst med dialogen, men grundberättelsen och dess budskap är det verkligen inget fel på. Manusförfattarna hanterar svåra ämnen med respekt och värdighet och det känns aldrig som billiga knep för att nå poängen. Att i rollen som Max försöka jonglera en rad viktiga val och vänskaper är svårt och trots att jag kan spola tillbaka tiden och ändra mig finns det alltid en gnagande känsla i bakhuvudet att jag kanske tagit fel beslut.
Just detta märks extra väl i Out of Time då flera av mina val från den första episoden återvänder, ofta med radikala konsekvenser som jag inte väntat mig. Just eftersom jag har möjligheten att ändra mina beslut känns dess följder mer än när jag gjort ett stressat val i något av Telltales spel. När jag når slutskedet i episoden har jag gjort en rad val som får enorma konsekvenser på hur episoden slutar och då är det för sent att ändra mig.
Om Life is Strange hanterar tonårsliv och val på ett förträffligt sätt fortsätter det att halta på andra områden. Dialogen är helt klart spelets svagaste kort då den är fylld av klyschor och saker som inga normala tonåringar skulle säga. Många av spelets röstskådespelare misslyckas också med att blåsa liv i sina karaktärer fullt ut, vilket förtar en del av känslan som spelet annars bygger upp på ett fantastiskt sätt.
Något som spelets andra episod dessutom gör sämre än föregångaren är den rena spelmekaniken. Berättandet tar märkliga pauser när jag måste genomföra pussel som känns malplacerade. Jag måste leta flaskor på en soptipp, gissa vad Chloe har i sina fickor och andra saker som rycker mig ur berättelsen och påminner mig om att jag sitter med en handkontroll och spelar ett spel.
I slutändan är detta dock inget som kan hindra mig från att bli totalt engagerad i vad som händer i Arcadia Bay. Även om inte alla karaktärer låter trovärdiga kan jag inte låta bli att ryckas med i deras liv och berättelser. Jag bryr mig om Max, Chloe och Kate på ett sätt jag sällan upplever i andra spel. Jag vill att de ska vara lyckliga och jag vill lösa deras problem. Samtidigt har Life is Strange lärt mig att livet sällan är rättvist.
Största +
Berättelsen tar fart ordentligt
Seriöst hanterade av allvarliga ämnen
Slutet är bland de starkaste spelögonblick jag upplevt
Största –
Manuset har fortfarande problem med dialogen
Vissa pussel känns malplacerade
(Samtliga bilder i denna recension är tagna direkt ur spelet med hjälp av Screenshot-funktionen. De har inte på något sätt redigerats i efterhand.)
Be the first to comment