Fram tills förra veckan hade jag knappt Dragon Age: Inquisition på min radar. Jag visste att det var på gång, men jag kunde nästan inte bry mig mindre. Jag har inte spelat föregångarna mer än ett par minuter och jag ansåg att det fanns på tok för många andra spel att lägga min tid på. Sedan trillade recensionsexemplaret in i brevlådan.
Oj, så fel jag hade.
Jag borde ha lärt mig att när BioWare släpper ett nytt spel är det bäst att vara uppmärksam. Jag avgudar deras Mass Effect-trilogi och således borde jag vara intresserad av deras nya titel, som dessutom släpps till den nya generationens konsoler. Det dröjde på fullaste allvar mindre än fem minuter innan jag insåg mitt misstag som räknat ut Inquisition.
Efter att jag spenderat mer tid än vad som är hälsosamt med att designa min karaktär (Evelyn, en kvinna av människosläktet, Rogue-klass, beväpnad med två korta svärd och en pilbåge) kastas jag direkt in i handlingen. Evelyn är i klassiskt rollspelsmanér ”den utvalde” och den enda som kan stänga de revor som öppnats upp över spelvärlden. Genom dessa revor kommer horder av demoniska monster och det är givetvis upp till mig att stoppa dem.
Jag möter ett gäng karaktärer och får en kort genomgång av vad som gäller sedan ger jag mig ut på monsterjakt. Efter någon timmes spelande är prologen över och spelet börjar på allvar. För att bekämpa de invaderande monstren bildas Inkvisitionen, vars syfte är att ena Thedas och skaffa allierade som kan hjälpa till i kampen. Detta är en lång och krävande resa och anledningen till att jag har valt att dela upp denna recension i flera delar.
Som den utvalde blir jag naturligtvis utsedd till en av ledarna för Inkvisitionen och detta öppnar upp en lång rad spelmoment som gör att Dragon Age: Inquisition sticker ut från andra rollspel. Att samla krigsrådet och planera våra nästa drag är spännande och får mig att känna mig som en verklig ledare under krigstid. I skrivande stund har jag spelat i drygt sex timmar och jag har först nu börjat skaffa mig nya allierade.
För att kunna utföra vissa uppdrag krävs inflytande och makt. Detta skaffar jag genom att ge mig ut i fält och ta mig an sidouppdrag, bekämpa monster och mycket annat. Thedas är en fantastisk spelvärld som erbjuder enorma områden som bara väntar på att utforskas. Det är inte en helt öppen spelvärld utan den är indelad i olika sektioner. Vissa är små men andra, som till exempel Hinterlands, är stora öppna områden där jag hittar något nytt kring varje hörn.
Striderna i Inquisition är än så länge underhållande och utmanande. Jag kan fritt hoppa mellan de olika karaktärerna i min grupp och anfalla i realtid med olika attacker. Men BioWare nöjer sig inte med detta. Med ett enkelt knapptryck kan jag nämligen frysa tiden och kameran flyttas från ett tredjepersonsperspektiv och placerar sig över karaktärerna. I detta läge kan jag fritt manövrera kameran och även ge order åt mina kamrater. Vill jag att Varric ska placera sig på en kulle för att ge eldunderstöd med sitt armborst kan jag göra det. Samtidigt kan Solas hålla sig i bakgrunden för att skicka magiska attacker mot fienden samtidigt som jag och Cassandra går in för närstrid.
Systemet är otroligt lättbegripligt men samtidigt svårt att bemästra. Jag har än så länge bara doppat tårna i dess fulla potential och det återstår att se vad det kan erbjuda om ytterligare en handfull timmar.
Som du kanske märker är mina första intryck av Dragon Age: Inquisition otroligt positiva. Spelvärlden är förtrollande vacker, spelets manus är välskrivet och de politiska intrigerna engagerar mig som valfritt avsnitt av Game of Thrones. Jag längtar redan tillbaka till Thedas och mina kompanjoner och vår kamp emot ondskan. Härnäst ska jag bekämpa en armé av odöda för att rädda en grupp soldater.
Jag återkommer med nya intryck när jag är tillbaka från slagfältet.
Be the first to comment