Ryse: Son of Rome var en av de första titlarna som visades upp till Xbox One. Cryteks romerska epos skulle bli en av konsolens flaggskeppstitlar vid lanseringen. Frågan är hur det egentligen gick?
När jag först började spela Ryse blev jag påtagligt överraskad av hur pass stor plats handlingen tar. Crytek är inte berömda för sina gripande narrativa upplevelser så det var något av en chock när handlingen i Ryse faktiskt är riktigt spännande och intressant. Det är inget revolutionerande på långa vägar, men det är ändå en berättelse som griper tag och håller fast mig genom hela kampanjen.
Marius är en ung romersk soldat som efter spelets inledande kapitel ger sig ut för att söka hämnd. Detta under omständigheter som jag väljer att inte avslöja i denna text. Under sin resa upptäcker Marius att allting inte är som det verkar vara och att hans fiender kanske finns närmare än han trott.
Handlingen må vara intressant, men den får ofta lämna plats åt spelets verklige huvudperson; striderna. Mängder och åter mängder av våldsamma bataljer och blodiga avrättningar genomsyrar den 6-8 timmar långa kampanjen. Detta hade inte varit något problem om det inte varit för spelets stridssystem, som är relativt simpelt och ensidigt.
I spel som God of War eller Devil May Cry kan varje strid förvandlas till en dödlig balett av kontringar, attacker och undanmanövrar. I Ryse: Son of Rome är det dock reducerat till ett evigt hamrande på attack-knappen med vissa inslag av blockering, stötar och rullande från fiender. Ett enkelt stridssystem kan fungera lika bra som ett avancerat om det görs på rätt sätt, men i Ryse känns det nästan löjligt simpelt, vilket förtar mycket av spänningen i spelets storslagna sammandrabbningar.
Samtidigt finns det bara en handfull olika fiendetyper i spelet, vilket ytterligare bidrar till känslan av upprepning. Inte ens spelets bossar skiljer sig överdrivet mycket från mallarna och det är riktigt tråkigt.
Som tur är har Ryse flera andra goda egenskaper som hindrar det från att haverera totalt. Först och främst är det nästan oförskämt snyggt. Trots att spelet ”bara” körs i upplösningen 900p och 30 FPS vågar jag nog påstå att det är det snyggaste spelet till den nya generationens konsoler hittills.
Detaljrikedomen är skyhög och ansiktsanimationerna på Marius och de andra karaktärerna är häpnadsväckande. Crytek har alltid vetat hur man gör bra grafik och här visar de tydligt exempel på detta. Även spelvärlden är vansinnigt läcker med storslagna vyer, enorma slagfält och underbara ljuseffekter. Spelet må vara linjärt på samma sätt som till exempel Call of Duty, men det förändrar inte det faktum att det ser gudomligt ut.
Ljudet är även det ruskigt välproducerat med tung bas, stark diskant och en bra mix överlag. Jag rekommenderar att du använder antingen ett par bra hörlurar eller en surround-anläggning när du spelar Ryse för att få ut det mesta av ljudeffekterna och den episka musiken.
När spelets kampanj är avklarad kan du även ta dig an dess flerspelarläge, som manifesteras i form av gladiatorstrider i Colosseum. Detta läge är underhållande för stunden, men efter ett tag märks bristerna på nyans i stridssystemet även här och jag väljer att inte bli långvarit på den ståtliga arenan.
Nej, det är i kampanjen som Ryses största styrka ligger. Berättelsen överraskar positivt och håller mitt intresse vid liv även när jag avrättar barbarer för tusende gången. Hade Crytek fokuserat mer på att skapa ett attraktivt och mångsidigt stridssystem hade Ryse kunnat bli en riktig ”Måste-ha-titel” för Xbox One. Nu är det istället en oslipad diamant, med en intressant handling och presentation i världsklass. Men helhetsintrycket dras ned rejält av det faktum att det blir på tok för enformigt på tok för tidigt.
Största +
Så löjligt läckert att jag fortfarande häpnas
Handlingen är oväntat medryckande
Ljudet är fantastiskt
Största –
Stridssystemet saknar djup
Blir snabbt enformigt
Be the first to comment