Det händer kanske inte så ofta, men då och då dyker det upp spel till synes från ingenstans som till ytan inte ser ut att vara något speciellt. Men när man gräver lite extra börjar det bli tydligt att trubbiga spelmekaniker eller andra tillkortakommanden klaffar på ett vis som skapar en alldeles speciell upplevelse. Jag ska villigt erkänna att jag aldrig lyckades komma överens med Dragon’s Dogma när det släpptes för cirka 12 år sedan, och inte ens när nyversionen, Dark Arisen, dök upp kunde jag tränga igenom den lite ogästvänliga ytan.
I likhet med Demon’s Souls fick spelet ändå en passionerad följarskara som möjliggjorde en uppföljare, och nu har vi slutligen Dragon’s Dogma 2 i våra händer.
Precis som i föregångaren spelar du som en Arisen, vilket är spelets term för en person som är utvald av en gigantisk drake. Det kanske låter häftigt, men eftersom det innefattar att draken behöver riva ut ditt hjärta och äta upp det har det utan tvekan sina nackdelar. Det innebär även att du behöver söka upp draken och besegra den i strid för att förhindra apokalyptiska händelser, vilket innebär att du behöver vässa dina färdigheter en aning på resans gång.
Du möts dock av ganska mycket skepsis från omvärlden eftersom det redan finns en Arisen som sitter på tronen i huvudstaden Vermund. Sägnen säger nämligen att det bara kan finnas en Arisen åt gången, och därför är ju antingen du eller landets ledare en bluff. Det är dock inte ett långvarigt mysterium, utan det avslöjas ganska fort att du är den rättmätige ledaren som av en händelse råkat ut för minnesförlust. Du har dock allierade som fortfarande är lojala mot dig i kampen om att störta det korrupta styret.
Berättelsen är överlag ganska slätstruken och en aning förutsägbar, även om den tar fart vid sina ställen, men med tanke på hur starka spelets andra element är spelar det faktiskt mindre roll. För mig sticker striderna ut som den starkast lysande stjärnan i detta verk, och i synnerhet när du börjar stöta på de mer storväxta motståndarna. Ute i vildmarken väntar nämligen cykloper, gripar, jättar och annat otyg som är så omfattande i storlek att du i många fall behöver klättra omkring på dem för att träffa deras känsligare punkter.
Här vaknar spelet till liv på ett fantastiskt vis och sätter krav på taktiskt tänkande och utförande där det ibland är värt att backa undan en stund för att omgruppera och återhämta kraft för en ny offensiv. Trots att du möter dessa fiender vid ett flertal tillfällen under spelets gång känns det sällan speciellt upprepande, mycket på grund av hur dynamiska striderna är. Omgivningen gör mycket för att påverka hur en fajt utspelar sig, och vill det sig illa kan fiender även förstöra infrastruktur i sin blinda ambition att smeta ut dig på marken. Vid ett flertal tillfällen har vilt svingande jättar demolerat broar som jag gärna skulle vilja ha kvar, men som istället tvingar mig att hitta en alternativ rutt. Broarna återbyggs dock med tiden, så det blir inte ett permanent hinder.
Striderna är dock något som kan få många att rygga undan från spelet, för de är allt utom förlåtande när du begår ett misstag. Om du är för offensiv och missar en viktig sving kan du stå orörlig ett tag för att sedan flyga iväg som en trasdocka när en cyklop ger dig en skjuts tvärs över världen. Autosave-funktionen är oftast ganska generös med placeringen strax innan strider, men för varje gång du dör tappar du också en del av din maxhälsa. Detta kan du endast få tillbaka om du övernattar i en stad eller vid en lägereld, och ibland kan det bli ganska långt mellan dessa punkter.
Spelets enda riktiga smolk i bägaren är den ganska ruttna prestandan. Capcom är medvetna om problemet, och att det i huvudsak är i de stora städerna det uppstår, men det återstår att se om det är något som går att åtgärda på konsoler. I PC-versionen, som jag använde för recensionssyfte, går det någorlunda bättre, men det kräver i princip att du har det dyraste bygget på marknaden för att få en ihållande bra prestanda.
Jag har under mina speltimmar försökt sätta fingret på varför jag fastnar vid Dragon’s Dogma 2 men inte föregångaren, och det är egentligen svårt att peka ut enskilda saker. Det här är i mångt och mycket samma spel som släpptes för 12 år sedan, fast på ett positivt vis. Flera spelmekaniker har putsats upp och strömlinjeformats och jag känner att spelet har lite mer riktning i uppdrag och berättelse. Med det sagt finns det ett flertal ställen där du får medvetet obskyra uppdragsbeskrivningar och ett generellt område att utforska, och det känns ärligt talat lite som en frisk fläkt i dagens fokus på handhållning och hundra questmarkörer.
Be the first to comment