För någon månad sedan provade jag en beta-version av Code Vein och jag gillade vad jag såg och upplevde. Sedan dess har jag sett fram emot att få sätta tänderna i (pun intended) detta vampyriska actionspel på nytt och jag är nu redo att ge mitt utlåtande.
Code Vein plockar sitt innehåll från en hel drös olika inspirationskällor. Mest tydligt är arvet från Souls-spelen då även Code Vein innehåller långsammare strider mot fiender som är specifikt utplacerade på spelets karta. Om jag rusar in och hugger vilt omkring mig blir jag inte långvarig utan får börja om från senaste sparpunkt, vilket kan vara ganska långt borta och naturligtvis har då alla fiender jag besegrat kommit tillbaka för en ny omgång.
Jag är av det läger som anser att Souls-spelen från From Software är något överskattade. Egentligen handlar det om att jag själv aldrig sett charmen med dem eller ens funnit dem särskilt underhållande. Den höga svårighetsgraden är egentligen varken ett säljargument eller ett hinder för mig då jag helt enkelt bara inte fastnat för serien. En stor del av detta har jag dock insett beror på den grafiska designen. Jag finner bara att Dark Souls-trilogin är ganska trist rent grafisk. Detta må låta som ett helgerån för många då jag vet att just designen hyllats tusentals gånger men så är det med den saken.
Varför tjattrar jag då på om Dark Souls nu när jag borde skriva om Code Vein? Jo, för att Code Vein kryssar i många av de designrutor som jag anser att dess inspirationskälla saknar. Ni som läst X1Sverige eller rentav vår systersajt Switchbloggen vet att jag har en stor kärlek till anime och det är just därför Code Vein lockat mig så mycket, tack vare dess animeinspirerade presentation.
Efter att ha startat upp spelet spenderade jag (minst) en timme med att designa min karaktär i den smått vansinnigt detaljerade karaktärsskapare som finns tillgänglig. Min kvinnliga Revenant fick namnet Ophelia och därefter drog jag igång spelet. Jag väljer att inte berätta för mycket om handlingen i Code Vein då detta visat sig vara en oväntat stor och framförallt underhållande del av spelupplevelsen.
Det jag däremot kan berätta är att världen i princip har gått under och många av de överlevande människorna har förvandlats till så kallade Revenants, vilket är en typ av vampyr. När en människa förvandlas till en Revenant får de särskilda egenskaper men på minussidan raderas deras minnen. Inte helt oväntat visar det sig att just Ophelia är speciell och kan anamma en lång rad olika förmågor och egenskaper (vilket i princip är spelets svar på ett klassystem) och hon ger sig ut för att försöka återfå sina förlorade minnen om vem hon egentligen är.
Det är animedoftande av högsta nivå och det menar jag på bästa tänkbara sätt. Karaktärer som dyker upp kryssar i rutorna för en lång rad klichéer men de är samtidigt välskrivna och fulla av personlighet. Detsamma kan sägas om den grafiska presentationen i övrigt, åtminstone till viss del. Miljöerna kan ibland kännas lite väl sparsmakade och odetaljerade men fiender och andra karaktärer ger intrycket av raka motsatsen.
Möjligheterna att byta mellan olika klasser och således tillgången till olika vapen och förmågor är Code Veins verkliga trumfkort i rockärmen. Detta gör att jag i princip kan bygga en oändlig uppsättning variationer och med hjälpt av vissa egenskaper kan även en karaktär som vanligtvis fokuserar på tunga vapen använda distansbaserad magi och tvärtom. Möjligheterna att verkligen bygga den karaktär som passar just mig allra bäst finns där och även om Code Veins menysystem inledningsvis kan kännas lite komplicerat och överväldigande går det ändå snabbt att lära sig.
Genom spelets gång kan jag om jag så önskar välja att ha en partner med mig. Detta för att dra ned svårighetsgraden en aning eller bara för att sällskap ju är trevligt. Jag kan antingen ta med mig en vän som spelar online eller en AI-partner och det är det sistnämnda jag valt i de flesta fall och det har visat sig fungera riktigt bra, särskilt under mer utmanande bossmöten.
Code Vein känns på många sätt som ett spel i God Eater-serien, främst på grund av snarlik grafisk design och den dystopiska världen som det utspelas i. Spelmekaniskt sett är de dock ganska långt från varandra då God Eater handlar om blixtsnabb action och Code Vein föredrar att dra ned på tempot en aning. I slutändan råder det dock inget tvivel om att Code Vein är ett mycket bra spel som lyckas ta Souls-formulan och göra den till sin egen. Och i mitt tycke faktiskt bättre.
Största +
Karaktärsskaparen
Möjligheterna att skräddarsy hur jag vill spela
Lagom utmaning
Största –
Bilduppdateringen kan tappa lite då och då
Be the first to comment