Recension: Devil May Cry 5

Det har gått elva långa år sedan Devil May Cry 4 släpptes till förra generationens konsoler. I spelet fick seriens hjälte Dante sällskap av nykomlingen Nero och det bjöds på spektakulärt demonslaktande i seriens klassiska anda. Därefter bjöds vi år 2013 på rebooten DmC: Devil May Cry, en titel från Ninja Theory som sorgligt nog är fruktansvärt underskattad. Nu är den officiella femte delen här och även om Capcom tråkigt nog väljer att räkna bort DmC från seriens tidslinje är Devil May Cry 5 en ren triumf.

I spelets berättelse återvänder Dante och Nero och denna gång har de även sällskap av den mystiske V, en karaktär som visar sig spela en viktig roll i handlingen. Faktum är att just handlingen är överraskande välskriven och medryckande och den spelar en större roll än jag förväntat mig av ett DmC-spel.

Med det sagt är det givetvis striderna som står främst fram i rampljuset även denna gång. Striderna har varit seriens signum sedan det första spelet och inget har förändrats här. Eller, det stämmer inte riktigt då en hel del har förändrats. Borta är de fasta kameravinklarna från de tidigare spelen och en fri 3D-kamera (som även fanns med i DmC) ger en bättre överblick över striderna.

De tre spelkaraktärerna varierar dessutom betydligt mer än vad man kan tro vid första ögonkastet. Dante är den mest traditionelle att spela som, av förståeliga skäl men även om det finns flera nyheter i hans arsenal känns det ändå välbekant på bästa tänkbara sätt. Nero använder sig av en mekanisk arm med olika tillbehör som låser upp en rad olika specialattacker. V kontrolleras på ett nästan radikalt annorlunda sätt som jag faktiskt inte vill avslöja utan det får ni uppleva själva.

Presentationsmässigt är spelet sagolikt vackert och RE-motorn som användes även i Capcoms Resident Evil 7 och nyversionen av Resident Evil 2 pressas till nya höjder i Devil May Cry 5. Allt från de briljant regisserade filmsekvenserna till de nästan fotorealistiska ansiktsmodellerna skvallrar om en spelmotor som har nästintill oändlig potential och den har nått nya höjder i DmC 5.

I sex år har jag haft DmC: Devil May Cry som favoritdel i serien, trots mångas hat mot denna del. Detta har dock ändrats nu. Devil May Cry 5 är inte bara den bästa delen i serien utan ett av de kanske bästa karaktärsdrivna actionspelen som någonsin gjorts.

Största +
Fantastisk variation
Enormt kreativa bossar
Oväntat medryckande berättelse

Största –
Spelet verkar till synes radera rebooten DmC från seriens historia

Be the first to comment

Leave a comment

Your email address will not be published.


*