Det har i skrivande stund gått ett par dagar sedan jag nådde slutsekvenserna i Wolfenstein II: The New Colossus. Sedan dess har jag försökt smälta alla de intryck som min hjärna har bombarderats med under de dryga 10-12 timmar jag spenderat med BJ Blazkowicz och de andra rebelliska karaktärerna i svenska Machinegames fullkomligt galna actionrökare.
Det jag kortfattat har kommit fram till är att Wolfenstein II är ett smått fantastiskt spel på alla sätt och vis. Handlingen tar vid nästan exakt där föregångaren slutar och vår hjälte BJ befinner sig i ett minst sagt risigt stadie. När nazisterna med Frau Engel i spetsen invaderar den atomubåt som BJ och hans allierade använder som bas är det upp till vår hjälte att röja undan fienden, även om han måste göra det från sin rullstol.
Det stämmer, spelets inledande nivå ser BJ dundra fram genom ubåten i rullstol, beväpnad till tänderna och med mord i blick. Att inleda spelet med en rivstart på detta sätt är ett genidrag från utvecklarna och är miltals från den bedrövliga inledningen i föregångaren, The New Order. Här sätts tonen i spelet på en gång och vad som följer är en enda lång adrenalinstinn actionfest som innehåller lika delar humor, allvar och tonvis av blod.
Faktum är att våldet har skruvats upp rejält jämfört med föregångaren men det är hela tiden så pass överdrivet att det blir fånigt snarare än osmakligt. Tänk Inglorious Basterds snarare än Saving Private Ryan. Eller, det stämmer genom nästan hela spelet. Det finns en sekvens tidigt i spelet där våldet känns oväntat sobert och nästan obehagligt. Hela scenen (som jag inte tänker avslöja mer om) är otroligt intensiv i manus och agerande och det ruvar en känsla av obehag över den, inte helt olikt öppningsscenen i tidigare nämnda Tarantino-film.
Våldet används för att förstärka känslan av att Frau Engel och nazisterna verkligen är OTROLIGT onda och helt utan pardon men istället för att sätta en twist på det hela som neutraliserar våldet har utvecklarna istället vridit reglaget till 11 vilket tyvärr leder till att scenen blir minnesvärd av helt fel orsaker.
Efter detta snedsteg blir det dock rätsida på skutan och resterande uppdrag och scener är inget annat än mästerligt genomförda. Framförallt manuset och karaktärerna (såväl gamla som nya) är otroligt mångfacetterade och spelet vågar dessutom försöka säga något i sin berättelse. Narrativet används för att skickligt vända spegeln mot dagens moderna samhälle och tar upp ämnen som främlingsfientlighet, rasism och jämställdhet på underfundiga sätt som faktiskt väcker tankar hos mig. I en extra minnsvärd scen blir BJ uppläxad i manlighet och mod av en ammande mörkhyad kvinna. Denna typ av scener hör inte till vanligheterna varken i film eller spel och jag applåderar utvecklarna för att de vågat göra de kvinnliga karaktärerna till spelets kanske starkaste utan att det känns påklistrat eller fejkat.
När det kommer till spelmekaniken bygger The New Colossus vidare på konceptet från föregångaren och i princip alla uppdrag kan spelas antingen genom att smyga eller genom att rusa in med dubbla hagelbrakare i högsta hugg. Båda alternativen fungerar utmärkt och erbjuder egna belöningar om jag lyckas. Wolfenstein II är ett ganska svårt och oförlåtande spel emellanåt och när helvetet väl brakar loss gör det det med besked. Kulor, laserstrålar och eldsflammor viner omkring i en farlig fart och det gäller att hålla mig i rörelse för att inte åka på rejält med smisk. Trots att spelet ser fullkomligt fenomenalt ut även på ordinarie Xbox One har jag inte någon gång upplevt att bilduppdateringen inte hänger med.
Uppdragen tar oss genom en rad olika miljöer som ubåtar, luftskepp och den amerikanska södern. Precis som i föregångaren åker vi även ut i världsrymden vid ett tillfälle men BJ hamnar betydligt längre bort än månen denna gång, utan att avslöja för mycket. Under denna sekvens bjuds vi även på en av de mest bisarra och surrealistiska spelsekvenser jag någonsin varit med om och det säger en hel del. Denna sekvens (som jag verkligen hoppas att du som spelare får uppleva utan att någon spoilat den för dig) känns ofta som en märklig feberdröm och jag finner mig själv frågandes flera gånger hur utvecklarna ens kom på idén. Det är också en av spelets absolut mest underhållande sekvenser.
Det enda egentliga klagomålet jag har på Wolfenstein II är det faktum att jag fortfarande i stor utsträckning behöver aktivt trycka på X för att plocka upp ammunition, vapen, hälsa och liknande. För att göra detta krävs dessutom nästan millimeterprecision vilket gör att jag behöver stanna upp och finlira med styrspaken för att komma åt föremål jag vill plocka upp. Detta gör att det annars skyhöga tempot nästan stannar upp emellanåt vilket är riktigt synd. Detta var något jag störde mig på redan i föregångaren och det är lite trist att utvecklarna har valt att behålla detta.
Utöver detta bekymmer är Wolfenstein II en ren triumf från början till slut. Det är inte bara årets blodigaste förstapersonsskjutare med bred marginal utan det är även ett av årets viktigaste spel sett till vad det faktiskt vill säga. Du kan uppleva Wolfenstein II som ett rent actionspel med en berättelse inslängd eller så kan du titta lite närmare och se hur utvecklarna effektivt vänder spegeln mot dagens samhälle på ett fantastiskt sätt. Enligt Machinegames har deras plan alltid varit att göra en Wolfenstein-trilogi och The New Colossus slutar på ett sätt som verkligen är gjort för en tredje, avslutande del.
Jag börjar längta redan nu.
Största +
Fantastiskt narrativ fyllt med humor och allvar
Skjutandet känns lika bra som förra gången
Vansinnigt läckert
Största –
Jag måste plocka upp föremål med knapptryck
Vissa scener går lite för långt
Be the first to comment