Vi har länge gått och längtat och trånat efter Watch Dogs, det första riktiga ”next-gen”-spelet som visades upp på E3 2012. Väntan har varit svår för många och lång för alla. Nu när spelet är här är frågan på allas läppar om det lever upp till de skyhöga förväntningarna?
Det korta svaret är: Ja. Det långa svaret är lite mer komplicerat. När jag startar upp spelet är jag nämligen inte speciellt imponerad. Röstskådespelaren som gestaltar huvudkaraktären Aiden Pierce gör en halvdan Batman-imitation och handlingen griper aldrig riktigt tag i mig. Sidouppdragen som snabbt blir tillgängliga känns inte heller speciellt varierade eller spännande.
Trots att jag hela tiden har kul när jag spelar känner jag aldrig att jag har så roligt som jag hade med till exempel Ubisofts egna Assassin’s Creed IV: Black Flag eller Far Cry 3. Besvikelsen börjar komma krypandes och jag sneglar åt andra spel i hyllan i hopp om att de kan erbjuda mig den upplevelse jag är ute efter.
Men plötsligt händer något. Under ett uppdrag ganska tidigt in i spelet ska Aiden infiltrera en anläggning för att hacka en specifik dator. I denna anläggning patrullerar ett gäng generiska vakter, som Aiden utan problem kan göra processen kort med.
Jag använder min otroligt smarta smartphone för att hacka en gasledning så att den exploderar och dödar en vakt som just gått förbi den. I ett vanligt spel hade det varit slutet på historien, men eftersom Aidens telefon blixtsnabbt kan få fram profiler på varenda människa i staden.
Detta är naturligtvis något som slumpas fram och just den här gången fick jag då se att mannen vars liv jag just tagit var sjuk och i behov av en levertransplantation för att ha en chans att överleva. Trots att just denna profil plockats ut slumpmässigt av spelet träffade det mig rätt i solar plexus.
Mina fiender i Watch Dogs känns plötsligt som riktiga människor och det tar emot att skjuta, spränga eller slå dem sönder och samman. Jag kände mig tvungen att ändra mitt sätt att spela, vilket ledde till att hela min syn på spelet förändrades.
Istället för att agera kallblodig mördare fortsätter jag genom att använda Aidens hackerkunskaper till att locka bort fiender från min väg. Jag lurar dem, smiter förbi dem och försvinner innan de vet ordet av.
Det känns som att Watch Dogs till slut har visat mig sin rätta sida. Aiden må kallas ”The Vigilante”, men jag väljer att bara bruka våld när spelet absolut tvingar mig till det.
Just detta är det magiska med Watch Dogs. Jag känner mig plötsligt ansvarig för mina handlingar på ett sätt jag aldrig känt i något annat spel. Detta är definitivt spelets allra starkaste sida. När berättelsen börjar ta upp allt mörkare ämnen har jag svårt att hålla mig från våldet, men jag gör det eftersom jag vill att Aiden ska vara bättre än karaktärerna han jagar.
Att det är trevligt att titta på skadar förstås inte, speciellt när jag mitt under ett regnoväder saktar ned tiden och ser individuella regndroppar sakta närma sig marken där jag går. Eller när soluppgången speglar sig över vattnet i Lake Michigan.
Själva skådeplatsen är Chicago med omnejd och trots att presentationen för det mesta imponerar på Xbox One känns själva staden lite identitetslös. Vänner som besökt Chicago i verkliga livet har berättat om stadens unika känsla, som tyvärr inte fångats i denna digitala version.
Aidens kamp är dock inte det enda jag kan sysselsätta mig med i Watch Dogs. Flera intressanta flerspelarlägen finns även att tillgå, där det allra bästa utspelas mellan två spelare. När jag får i uppdrag att hacka en motståndare utan att bli upptäckt leder det allt som oftast till nervpirrande sekunder där den andre spelaren kommer allt närmare samtidigt som jag försöker slippa undan.
Spelet bjuder även på en rad mer eller mindre galna minispel, där jag bland annat ska studsa på gigantiska pastellfärgade blommor, eller orsaka enorm förödelse i en stor robotspindel. Vissa stunder undrar jag vad för sorts svampar teamet hos Ubisoft har tagit och vart jag kan få tag i dem själv. Dessa minispel är underhållande avbrott från huvudkampanjen, som inte innehåller speciellt många muntra ögonblick sett till själva handlingen.
Watch Dogs imponerade inte på mig inledningsvis. Det kändes generiskt och inte så nyskapande som jag hade hoppats. Det kanske fortfarande är generiskt, men spelet har med små medel lyckats vinna över mig fullständigt. Bristerna har inte försvunnit, men de överskuggas av vad spelet gör bra. Det får mig att känna något som är relativt ovanligt för ett spel, nämligen medkänsla och ansvar.
Invånarna i det digitala Chicago må vara ettor och nollor med slumpmässigt tilldelade personligheter, men för mig känns de mer som verkliga människor. Ibland räcker det långt. Och det gör att Watch Dogs absolut lever upp till mina skyhöga förväntningar.
Största +
Möjligheter att skräddarsy mitt spelande efter min stil
Riktigt vackert under rätt förutsättningar
Jag bryr mig om människorna
Största –
Sidouppdragen blir snabbt upprepande
Aiden som karaktär är en stereotyp av en stereotyp
Be the first to comment