”Spelvärldens bästa Aragorn-cosplayer Talion är tillbaka för ännu en omgång orc-smiskande i Middle-Earth och denna gång har han med sig sin egen bling-ring!”
Så skulle jag kunna inleda min recension av Middle-Earth: Shadow of War, uppföljaren till det oväntat populära Shadow of Mordor, som släpptes 2014. Det är en ganska bra, men fånig sammanfattning av vad denna uppföljare gör jämfört med det första spelet men det vore också att göra spelet en björntjänst då dess nyheter och utvecklade spelmekanik faktiskt visat sig leda till en av årets mest positiva överraskningar för min egen del.
Shadow of War tar vid kort efter föregångarens slut och vår hjälte Talion har tillsammans med sin spirituella vägledare Celebrimbor bestämt sig för att smida ihop en ny Ring of Power för att kunna bekämpa Sauron och hans armé. Det dröjer dock inte många minuter in i den inledande filmsekvensen innan jättespindeln Shelob (här framställd som en gothisk skönhet med aftonklänning och djup urringning av någon anledning) har lagt vantarna på den nya ringen. ”Antiklimax” är bara förnamnet för Talion och Celebrimbor, som helt enkelt får klara sig utan ringen.
Vad som följer är ett spel som inledningsvis känns väldigt mycket som sin föregångare. Jag genomför en rad uppdrag, dräper orcer på löpande band och bekantar mig med Tailons nya krafter och det uppgraderade Nemesis-systemet. Spelets första akt må kännas välbekant men är likväl otroligt underhållande då jag spenderar fler timmar än planerat med att bara jaga fatt i starka orcer att besegra för att komma åt loot av högre klass.
När den andra akten drar igång ändras spelet dock ganska radikalt. Det är nämligen då det är dags att börja bygga min armé för att bekämpa Sauron. Talion har i Shadow of War möjligheten att värva fiendens befälhavare till sitt eget syfte och på så sätt bygga upp en ostoppbar hord av orcer. Här gäller det att värva de starkaste fienderna och se till att uppgradera deras trupper med olika färdigheter innan det är dags att storma fiendens olika fästningar.
Shadow of War lyckas gå balansgången mellan actionrollspel och strategispel på ett briljant sätt och det blir snabbt beroendeframkallande att bygga den mäktigaste armén jag kan innan det är dags för en av spelets flera stora sammandrabbningar. Samtidigt utvecklar jag Talions förmågor som gör honom starkare, mer mångsidig och kanske viktigast av allt: ger honom möjligheten att rida på drakar!
Shadow of War är så sprängfyllt med innehåll att det är svårt att täcka allting i en recension. Jag kan prata om det förbättrade level-systemet, de hundratals sidoaktiviteter som jag kan genomföra eller om det faktum att spelet känns som ett fantasy-Assassin’s Creed som är bättre än de flesta av de faktiska Assassin’s Creed-spelen som släppts genom åren. När jag efter ett par timmars spelande börjat nå högre nivåer på flera av Talions egenskaper känner jag mig som en ostoppbar superkrigare och denna känsla är härligt förtrollande. Det känns verkligen som att jag på egen hand kan rädda Middle-Earth från Sauron.
Elefanten i rummet är förstås de mikrotransaktioner och loot boxes som det skrivits spaltmeter om sedan de avslöjades. Det enda jag kan säga om dem är att de finns där, varken mer eller mindre. Jag har nämligen aldrig känt behovet av att betala riktiga pengar för dessa föremål och jag har aldrig känt att spelet försöker tvinga på mig dem heller. Så de finns där om du vill använda dem, annars är det minst lika lätt att ignorera dem.
Vad som däremot är lite svårare att ignorera är berättelsen i spelet, som förvisso är välagerad av samtliga inblandade men som sett till narrativet ofta liknar fan fiction mer än en del av Tolkiens universum. Nu är jag väl medveten om att Shadow of War knappast hör till den officiella tidslinjen men när Talion och Celebrimbor bestämmer sig för att slänga ihop en ny Ring of Power (alltså en sådan som nästan orsakade undergång för Middle-Earth) lite hux-flux känns det lite väl smidigt. Det är självklart ett grepp från utvecklarna för att kunna utveckla spelmekaniken och ge oss häftiga saker att göra och ur den aspekten fungerar det absolut. Varför Shelob går från vidrig monsterspindel till sexig femme fatale är dock ett större frågetecken.
Med det sagt är Shadow of War kort och gott ett fenomenalt underhållande spel som har sugit åt sig timmar av mitt liv som jag egentligen hade planerat för annat. Spelet ser bra ut och låter bra men några suddiga och smetiga texturer här och där tar ifrån helhetsintrycket. Detta kommer förhoppningsvis åtgärdas när Xbox One X-uppdateringen släpps om ett par veckor och vi kommer då att återkomma med intryck.
Shadow of War är ett spel som gör det en bra uppföljare ska göra. Spelet förbättrar på föregångaren i precis alla aspekter och tillför tillräckligt många och annorlunda element för att ge en känsla av ett stort spektakel och det är i slutändan betydligt mer underhållande än The Hobbit-trilogin och även majoriteten av Lord of the Rings-filmerna.
Största +
Ett otroligt välfyllt äventyr
Armé-byggandet
Nemesis-systemet är bättre än någonsin
Största –
Det finns mikrotransaktioner
En del konstiga val med narrativet och vissa karaktärer
Be the first to comment