Att recensera den sjunde huvuddelen i Capcoms långlivade skräckserie har visat sig vara bland det svåraste jag har gjort i spelväg. Inte för att spelet är dåligt eller svårt att få ett grepp om eller liknande. Nej, det handlar mer om att jag har varit i stort sett skräckslagen genom hela upplevelsen.
Resident Evil 7 går tillbaka till seriens rötter på lika många sätt som de sparkar dess traditioner ut genom fönstret. Istället för en dudebro-luktande actionfest där huvudkaraktärerna kan slå stenbumblingar ned i lavafloder med bara nävarna eller mördar zombie-presidenter (nej, jag skojar inte) har vi här gått tillbaka till hur det hela började. Ett enormt, mystiskt hus fyllt med hemligheter, monster och pussel.
Huvudkaraktären i Resident Evil 7 heter Ethan, en änkling som spenderat tre år på jakt efter sin försvunna fru, som alla andra har förklarat död för länge sedan. När Ethan plötsligt kommer över en VHS-kassett där hans fru visar sig vara vid liv kastar han sig in i bilen för att leta efter henne. Hans resa leder honom till familjen Bakers ägor och det visar sig snabbt att detta är en skara människor som får Sawyer-familjen från Texas Chainsaw Massacre att framstå som välanpassade pingstvänner.
Ethan finner sig snart fångad i Baker-familjens hus och måste finna svaren på de många gåtor som visar sig gömmas där. Samtidigt behöver han undvika de skogstokiga familjemedlemmarna och de inte helt mänskliga varelser som kan lura runt varje hörn. Återgången till en mindre yta och en mer påtaglig klaustrofobisk känsla gör att Resident Evil 7 känns mer som seriens första spel än något annat och detta trots att perspektivet är helt annorlunda.
Denna gång utspelas nämligen allting ur ett förstapersonsperspektiv och det visar sig vara ett rent genidrag. Det begränsade synfältet väcker tankar från de fasta kameravinklarna i de första spelen och känslan av att en fiende när som helst kan lura precis utom synhåll är skräckinjagande.
Just ”skräckinjagande” är också ett ord som kan beskriva Resident Evil 7 som helhet. Ethan är nämligen ingen topptränad soldat som våra tidigare hjältar utan en helt vanlig kille, vilket innebär att det inte rör sig om någon actionfest. När Baker-familjen sätter efter honom finns det oftast bara en sak att göra och det är att gömma sig. Det hela påminner en hel del om Alien: Isolation där det är bäst att hålla sig till skuggorna och ta sig fram försiktigt i hopp om att ingen ska upptäcka Ethans framfart.
Stämningen i Baker-huset är så tät att den kräver en katana för att kunna skäras i. Det förfallna huset är skitigt, äckligt och stundtals rent motbjudande, med djurkadaver uppspikade på dörrar, kastruller med maskar i och allt däremellan. Våldet i Resident Evil 7 har också skruvats upp en hel del och bjuder på flera sekvenser som får magen att vända sig. Utvecklarna hos Capcom verkar ha studerat västerländska skräckspel som Outlast och tidigare nämnda Alien: Isolation och har plockat de bästa delarna därifrån samtidigt som de behållit Resident Evil-känslan helt och hållet.
Tetris-pusslandet med mitt förråd av föremål är tillbaka och de klassiska gröna växterna som ger hälsa likaså. Dessa små nickningar till originalspelet gör att det vilar en härlig nostalgikänsla över spelet samtidigt som det är något radikalt annorlunda.
Narrativet känns ibland lite väl överdrivet och invecklat och det finns vissa trådar i berättelsen som jag tycker inte riktigt knyts ihop på ett tillfredsställande sätt. Fram emot de senare delarna av spelet blir upplevelsen aningen mer actionbetonad och då tar stämningen en del stryk. Detta är dock små klagomål sett till det stora hela.
Det allra viktigaste att påpeka är dock att Resident Evil 7: Biohazard är ett skräckspel ända ut i fingerspetsarna. Det är en intensiv, påtryckande upplevelse som gör att jag konstant slits mellan nyfikenhet som gör att jag vill spela vidare och den skräck som får mig att vilja stänga av och aldrig återvända till huset i Louisianas träskmarker. Resident Evil 7 är ett av de bästa och mest skrämmande skräckspelen som har släppts på väldigt länge.
Största +
Otäckt på riktigt
Otroligt tät stämning
En återgång till seriens rötter
Största –
Actionsekvenserna
Stundtals gränsar våldet till tortyrporr
Be the first to comment