De senaste åren har jag varit minst sagt utbränd på Call of Duty. Flerspelarlägena har tappat mitt intresse och jag har aldrig fastnat för fenomenet Warzone så jag har, som alltid, försökt falla tillbaka på kampanjen för min huvudsakliga underhållning. 2019 års Modern Warfare-reboot bjöd på en underhållande kampanj men de två senaste delarna har lämnat mig besviken även på den fronten. Nu är Modern Warfare II här och trots ljummet intresse på förhand från min sida har jag tagit mig an titeln med försiktig optimism.
Berättelsen i Modern Warfare II tar vid efter händelserna i föregångaren och vi får återigen stifta bekantskap med Soap, Captain Price och de andra supersoldaterna. Genom kampanjens gång dyker en rad bekanta ansikten från förra spelet upp och ett gäng nya gör entré, som den mexikanske specialsoldaten Alejandro och hans vapendragare Rodolfo, eller Graves, ledaren för ett amerikanskt elitförband. Skådespelarprestationerna levererar ordentligt och karaktärernas ansiktsanimationer främst i filmsekvenserna börjar komma farligt nära fotorealism.
Men vi kan nog alla vara överens om att ingen spelar Call of Duty för det välförfattade narrativet. Berättelsen i sig är i mångt och mycket en generisk militäraction från 90-talet i digital form och även om manuset inte lär vinna några priser är detta faktiskt precis vad jag vill ha av serien. Det är högljutt, småkorkat och proppfullt av militära floskler och fiender som är sådär superonda så att man omedelbart hatar dem av hela sitt hjärta.
Kampanjen bjuder på en riktigt trevlig variation av uppdrag, allt från bombastiska krigsscener till smygande sniper-uppdrag eller äventyr ute på öppet hav. Ett par timmar in i kampanjen stöter jag dock på ett uppdrag som nästan fick mig att ge upp helt och hållet. Det berodde dock inte på uppdragsdesignen (ett stealth-uppdrag där min karaktär fann sig själv utan vapen) utan på att autosparandet spawnade mig i en minst sagt prekär situation varje gång jag dog. Detta löste sig dock efter en stunds frustration och utöver detta har kampanjen varit en ren fröjd från början till slut.
Naturligtvis har jag även tagit mig an flerspelarlägena i och med denna recension och även om jag fortfarande finner det aningen irriterande att bli skjuten fem sekunder efter att jag spawnat i de mer traditionella spellägena kan jag inte skylla på något annat än min egen oförmåga att nå framgångar. Vad som däremot visat sig vara en positiv överraskning är de spellägen som erbjuder mer storskaliga strider. Dessa känns i ärlighetens namn mindre som Call of Duty och mer som Battlefield när det är som allra bäst.
I och med årets upplaga av Call of Duty har serien hittat tillbaka till den rätta känslan. Upplevelsen som helhet andas starkt av seriens storhetstid när den ursprungliga Modern Warfare-trilogin och Black Ops-spelen släpptes. Om utvecklarna fortsätter med denna höga kvalitet även kommande år har vi gott om underhållande action att se fram emot, både off- och online.
Be the first to comment