The Medium

På ganska få år har den polska utvecklingsstudio Bloober Team gått från en relativt okänd studio, till en av de ledande utvecklarna inom skräckgenren. De första stapplande stegen i 2016 års Layers of Fear visade potentialen trots att implementeringen lämnade en del att önska. För varje lansering efter detta har de slipat sina färdigheter och har börjat utmana många av de stora aktörerna bland skräckspelen.

I The Medium har studion tagit sig an ett ambitiöst projekt, både ur ett tekniskt och berättelsemässigt perspektiv. Dels är det ett spel som endast släpps till nya konsolgenerationen, vilket gör att de kan skjuta fram de tekniska gränserna för vad som är möjligt. Men den riktiga utmaningen ligger i berättelsen som sammanflätar både verklighet och andevärlden med målet att finna en lämplig balans mellan dessa aspekter.

Du tar dig an rollen som Marianne, ett medium som plågas av återkommande drömmar som är så tydliga att de lika gärna kunde vara på riktigt. Strax innan berättelsen tar vid har hennes fosterfar avlidit, och hon försöker knyta ihop allt det praktiska för begravningen. Plötsligt får hon ett mystiskt samtal från en främmande man som kallar sig för Thomas. Han ber desperat om hjälp i det gamla förfallna hotellet Niwa, en byggnad som har en lång och mörk historia.

När du anländer ser allting övergivet ut, men snart börjar andevärlden pocka på uppmärksamhet och du introduceras till det tudelade upplägget i spelet. Här bekantar du dig med en flicka i andevärlden som kallar sig för Sadness. Hon har glömt bort vem hon är och vad hon egentligen gör där, men är ganska säker på att det finns en mörk ondska kvar i det förfallna komplexet. Hon känner igen namnet Thomas, men kan inte riktigt placera det. Hon beslutar sig dock för att hjälpa dig på traven genom att navigera runt i den otäcka byggnaden.

Resan genom Niwa utvecklar sig snabbt till en genomgång av hotellets mörka historia som visar sig vara så pass omfattande att plågade andar fortfarande är knutna till skådeplatsen. Interaktionen med dessa andar drar även fram den underliggande ondskan som låg bakom de många tragedierna, och denna skräckinjagande demon har förstås planer för Marianne också.

En av de saker som väckte mitt intresse för spelet är det faktum att Silent Hill-kompositören Akira Yamaoka har varit involverad i soundtracket, men det visar sig snabbt att detta inte är den enda inspiration som spelet har från den gamla slumrande skräckserien. Både den visuella designen från andevärlden och de fasta kameravinklarna som spelet använder sig av väcker gamla goda minnen till liv, från en svunnen tid när Konami utvecklade spel för konsoler.

Det finns dock inga direkta strider eller resurshantering som känns igen från den klassiska överlevnadsskräcken, utan den huvudsakliga interaktionen mot fiender sker genom smygsekvenser. Även om dessa är stämningsfulla, med effektiv ljuddesign och ljussättning, är de även ofta ganska frustrerande på grund av snäva felmarginaler och lite bristande vägledning om vad du ska göra i ett par jaktsekvenser.

Även pusselsekvenserna är relativt enkla att ta sig igenom, och handlar mest om att para ihop rätt föremål på rätt plats. Det är dock inte något negativt, utan det låter istället spelet vagga in dig i den stämning som skildras. The Medium lägger inte alltför mycket tid på att skrämma dig, utan låter istället obehaget av miljöer och situationer sakta men säkert sjunka in, och det är bitvis oerhört effektivt.

Jag har lätt att ha överseende med spelets tillkortakommanden med tanke på hur tät stämning som utvecklarna har lyckats skapa. Det faktum att de har lyckats väcka till liv mina gamla goda minnen från Silent Hill 2 är väldigt imponerande, och om nu någon får äran att utveckla en ny del i denna klassiska serie borde Bloober Team vara högt på listan av kandidater.