Call of Duty: Black Ops Cold War

Jag har genom åren recenserat så pass många spel i Call of Duty-serien att det inte längre är roligt att skämta om att de släpps varje år. Faktum är att det inte ens är roligt att skämta om att jag brukade skämta om det tidigare heller. Ett nytt Call of Duty har blivit en del av den tidiga vintern, precis som vinterdäck, vintertid och jullåtar som spelas på tok för tidigt på radion. Men den här gången rör det sig om en regelrätt uppföljare till Black Ops, en av seriens absoluta höjdpunkter så givetvis har jag varit nyfiken.

Det må låta märkligt för många men jag spelar fortfarande främst Call of Duty för dess kampanjer. Bombastiska, fartfyllda äventyr som är över på en handfull timmar men som roar på samma sätt som en bra actionfilm. Majoriteten av spelare världen över återvänder förmodligen till serien varje år för flerspelarläget, Zombies och numera även Warzone. Jag har gett mig på samtliga flerspelarlägen och kan glatt meddela att de fortfarande är underhållande på olika sätt, även om jag personligen har extremt svårt för horde-lägen som Zombies.

För att citera den odödliga flimklassikern Shaun of the Dead: ”You’ve got red on you.”

De mer traditionella flerspelarlägena har under de senaste åren skalat bort onödiga element som dubbelhoppande, väggspringande och liknande funktioner som fanns med i seriens mer futuristiska delar. Här är det ett steg tillbaka som gäller och även om jag kan tycka att det är lite väl snålt med nya kartor och liknande finns åtminstone den legendariska kartan Nuketown nu äntligen med igen, vilket egentligen är allt jag behöver.

Men för att komma till det som jag anser vara kärnan i Call of Duty, alltså kampanjen. I denna berättelse får vi återse seriens klassiska karaktärer som Mason, Woods och Hudson, en trio helylleamerikaner vars macho-nivåer endast utklassas av deras patriotism. Dessa tre har vi mött tidigare och de får den här gången får de sällskap av en ny grupp karaktärer som uppfriskande nog har andra karaktärsdrag än ”vita män med vapen”.

Klassiska sovjetiska nackövningar gav resultat för Grigori. Synd bara att han blev skjuten när han försökte använda dem.

Under huvuddelen av kampanjen spelar jag som Bell, en karaktär som jag själv får skapa till viss del och som jag kan ge olika karaktärsdrag som i själva verket innebär olika för- och nackdelar under kampanjens många (många) eldstrider. I vissa uppdrag får jag även kontrollera Mason, som inte helt verkar ha kommit över sina hjärnspöken från första Black Ops, utan att säga för mycket.

Berättelsen utspelas till största del under det glada 80-talet när det Kalla Kriget rasar för fullt i skuggorna och hela världen verkar hålla andan i väntan på att antingen USA eller Ryssland ska sparka igång det tredje världskriget. Skådeplatser varierar från övergivna forskningsstationer till Vietnam och Berlin. Miljöerna är i vanlig ordning ordentligt varierande och även uppdragsdesignen känns mer genomtänkt än normalt.

Kanske beror det på att kampanjen har skötts av Raven Software den här gången. Den anrika studion ligger bakom en lång rad unika och välgjorda spel som Singularity, flera Jedi Knight-spel och überbrutala FPS-klassikern Soldier of Fortune. De senaste åren har Raven tyvärr fått agera stödstudio på en rad Call of Duty-spel så det känns välförtjänt att de äntligen får kliva in i rampljuset igen. Resultatet är en kampanj med oväntat stort fokus på smygande i flera uppdrag, varvat med spektakulära actionsekvenser och, tro det eller ej, dialogval och sidouppdrag.

En amerikansk småstad mitt i en sovjetisk bas? Varför inte?

Kampanjen må vara över på en handfull timmar men det är en nästan helt genomgående spännande upplevelse med välskrivet manus och några av seriens bästa uppdrag någonsin. En infiltration av en massiv KGB-bas tillhör de absoluta höjdpunkterna.

På Xbox One X har jag upplevt en hel del problem med Cold War, tyvärr. Filmsekvenser har ofta laggat och spelet har dessutom kraschat mer än en gång. Förhoppningsvis är detta något som kan åtgärdas med en patch eller två. På Xbox Series X har dessa problem försvunnit och spelet flyter silkeslent och erbjuder även fantastisk användning av både HDR och ray tracing.

Call of Duty: Black Ops – Cold War lär inte vinna några Game of the Year-utmärkelser då det i mångt och mycket är precis som tidigare delar i serien. Med det sagt introduceras flera nyheter i kampanjen som gör att den faktiskt sticker ut från mängden och gör att den känns fräsch och unik. Flerspelarlägena tuffar på som de har gjort tidigare och fans lär fortsätta sluka vad dessa titlar har att erbjuda under många år framöver. Om du är ute efter en intensiv, actionladdad Kalla Kriget-thriller är Cold War ett riktigt bra val.

Be the first to comment

Leave a comment

Your email address will not be published.


*