Recension: Far Cry 5

Ubisoft sköt sig själva i foten när de gjorde Far Cry 3. Den numera klassiska förstapersonsskjutaren tog upplägget från tidigare spel och slipade det farligt nära perfektion och gav oss dessutom en av spelhistoriens mest karismatiska skurkar i den underbart oberäknelige Vaas. Sedan dess har de försökt toppa Far Cry 3 utan att riktigt lyckas.

Far Cry 4 bjöd på storslagna miljöer i Himalaya och gav oss Pagan Min, även det en härlig psykopat till antagonist men ändå en som inte lyckades stjäla showen på samma sätt som Vaas gjorde. I Far Cry Primal minns jag inte en enda karaktär. I bägge spelen byggde Ubisoft vidare på upplägget från Far Cry 3 utan att lyckas överträffa det.

Nu är Far Cry 5 här och än en gång misslyckas Ubisoft med att toppa Far Cry 3. Skurken Joseph Seed och hans kultanhängare försöker verkligen vara lika ikoniska som Vaas och de kommer en bra bit på vägen men når inte ända fram. Spelvärlden är enorm och enormt vacker, särskilt på Xbox One X men i grund och botten är det till stor del samma spel som Far Cry 3 än en gång.

Med det sagt är Far Cry 5 inte ett dåligt spel, inte på långa vägar. Faktum är att det är ett väldigt bra spel, om än ett aningen splittrat sådant.

I spelets inledning introduceras vi för The Father, Joseph Seed. Han är en karismatisk kultledare i Hope County, Montana som tillsammans med sina syskon skapat Eden’s Gate, en beväpnad sekt som efter de inledande sekvenserna påbörjar något de kallar The Reaping, där de i princip tar kontroll över hela Hope County. I rollen som en nykomling till vicesheriff är det mitt uppdrag att styra upp det hela och rädda invånarna från dessa galningar.

Från den stund Far Cry 5 presenterades första gången har allting pekat på ett spel med betydligt mörkare ton än sina föregångare. Parallellerna till Trump-anhängare och vapentokiga amerikaner har varit många och nära till hands och jag personligen har hoppats på att Ubisoft skulle våga vända spegeln mot dagens samhälle på allvar och försöka säga något med berättelsen.

Tyvärr får vi nästan inget ens i närheten. Eden’s Gate känns aldrig som en tydlig referens till det som sker i USA idag och det som brukar anges som ”kränkta vita kristna män” märks inte heller. Istället är Eden’s Gate en salig blandning av män och kvinnor av alla olika hudfärger vilket får sekten att framstå som relativt inkluderande jämfört med de verkliga förlagor som finns. Faktum är att många av sektens anhängare visar sig vara påverkade eller rentav hypnotiserade av en drog kallad ”Bliss”. Ubisoft vågar alltså inte belysa varken rasism eller religiös fanatism i någon större utsträckning, vilket är väldigt tråkigt men likväl aningen väntat. Jag hade i ärlighetens namn blivit extremt överraskad om ett så stort företag som Ubisoft hade vågat sticka ut hakan på det sättet.

Samtidigt som berättelsen tar sig själv på extremt stort allvar med flera brutalt obehagliga sekvenser, mord, tortyr och allt däremellan är själva spelandet av klassiskt Far Cry-stuk. Det känns märkligt att ena stunden uppleva en religiös predikan med tillhörande kroppsstympning och i nästa stund plöja genom fiendetrupper med en bepansrad, vapenbestyckad långtradare till tonerna av ”Barracuda”.

Det skapar en splittrad upplevelse och även om jag tycker att berättelsen stundtals glimmar till och blir spännande märker jag mer och mer hur jag ignorerar den för att fokusera på den öppna spelvärlden.

Ubisofts digitala Montana är nämligen häpnadsväckande vackert och fyllt av saker att utforska och upptäcka. På Xbox One X körs spelet dessutom i full 4K-upplösning och erbjuder fantastisk implementering av HDR som bjuder på några av de vackraste spelögonblick jag någonsin sett. När morgonsolen bryter sig genom granskogen ned till dimman som vilar som ett täcke över dalen där spelet äger rum stannar jag upp och bara häpnar över hur långt spelgrafiken har kommit.

Till råga på allt är det dessutom en rolig värld att spela i. När jag tillsammans med mina digitala följeslagare (som nästan alltid är bergslejonet Peaches och björnen Cheeseburger) röjer runt med eldkastare och skapar kaos i Hope County har jag roligt på ett sätt som bara Far Cry-serien kan leverera. När spelet slutar försöka berätta en seriös historia och istället låter mig få utlopp för mina actionhjältedrömmar, då är det som allra bäst och då är det fantastiskt.

Far Cry-serien för mig handlar om ren och skär galenskap och det är när denna galenskap får härja fritt som Far Cry 5 bjuder på sina bästa stunder. Att hela spelet nu kan spelas tillsammans med en vän i co-op gör inte saken sämre på något sätt.

Så för att sammanfatta kan jag säga att Ubisoft alltså än en gång misslyckas med att överträffa Far Cry 3. Kanske hade de detta på känn eftersom just denna titel släpps som en Remaster inom kort och dessutom ingår i säsongspasset? I vilket fall som helst lyckas de dock leverera ännu en solid förstapersonsskjutare som är som allra bäst när det släpper kedjorna som är dess berättelse.

Ubisoft hade chansen att göra ett mörkare Far Cry som tog sin berättelse på allvar och vågade säga något om världen. De gjorde ett tappert försök men valde samtidigt att skapa en fantastisk, enorm lekplats och det sistnämnda är spelets stora styrka som får mig att hänga kvar i Hope County även efter dussintals timmar.

Far Cry 5 är inte det bästa spelet i serien men det är ett av de roligaste spel jag upplevt hittills i år. Och vet ni vad? Det räcker faktiskt gott och väl.

Största +
En enorm spelvärld
Djurkompanjonerna
Fantastiskt vackert

Största –
Berättelsen
Få egentliga nyheter i spelupplägget
Antagonisterna försöker toppa Vaas men når inte hela vägen

Be the first to comment

Leave a comment

Your email address will not be published.


*