Recension: Metal Gear Survive

Låt mig inleda med att bemöta elefanten i rummet (Något som i princip 95% av världens spelskribenter redan har gjort men nu är det min tur). Ja, Metal Gear Survive är det första spelet i serien som Konami snickrat ihop helt utan Hideo Kojimas inblandning. Många andra erfarna utvecklare har varit del av utvecklingen men mannen som ändå få anses vara seriens kreativa hjärta och drivkraft är alltså långt borta vid det här laget. Detta efter att han lämnat företaget så snart arbetet med Phantom Pain var färdigt.

Metal Gear Survive utspelas som ett slags alternativ tidslinje till händelserna i den femte huvuddelen i MGS-serien. Jag spelar som en anonym soldat i den armé som styrs av Big Boss och efter en attack på dennes bas transporteras min karaktär till en parallell dimension där det snabbt märks att saker och ting inte är som de borde vara.

Jag hittar snart superdatorn Virgil i en övergiven militärbas (eller åtminstone ruinerna av en) och spelet börjar dra igång. Det visar sig att Dite, världen där jag har hamnat, är infekterad av det som enklast kan beskrivas som kristallprydda zombier. Här börjar titeln Metal Gear Survive göra sig påmind då jag måste kämpa för att överleva genom att samla föremål som låter mig bygga vapen och skydd. Jag måste också se till att min karaktär får i sig näring och undviker diverse giftiga ämnen som finns i spelvärlden.

Det hela är väldigt långt från det mer traditionella MGS-upplägget, om man nu kan säga att det finns något sådant med tanke på hur många gånger serien har återuppfunnit sig själv. Jag är inte emot upplägget per automatik men har samtidigt svårt att springa omkring i spelet och slåss mot zombier vars huvuden ersatts med klarröda kristaller. Någon skrev någonstans att man bör se hela spelet som ett av seriens klassiska VR-uppdrag och det fungerar faktiskt till viss del. Så länge jag inte kopplar Survive till seriens officiella tidslinje och händelser kan jag köpa det radikalt annorlunda upplägget.

Vad jag däremot inte sväljer lika lätt är den trista uppdragsdesignen, de orealistiskt snabbt sjunkande mätarna för törst och hunger samt den oväntat bleka presentationen. Spelmotorn som används är densamma som i Phantom Pain men faktum är att Metal Gear Survive ser klart sämre ut än sin föregångare.

Avsaknaden av Kojimas galna hjärna gör sig också påmind av det faktum att spelet helt saknar intressanta eller välskrivna karaktärer. De karaktärer som finns är lika färglösa som spelets karta, som trots sin storlek känns väldigt tråkig och där färgskalan endast går från brunt till grått.

Spelets enda räddning är egentligen möjligheten att spela tillsammans med vänner. Detta lyfter upplevelsen avsevärt då det introducerar ett element av kaos och oförutsägbarhet. I slutändan kan det dock inte rädda Metal Gear Survive från att kännas som ett ihopstressat spel som egentligen inte har något med Metal Gears universum att göra. Jag tror ändå att Konami kan skapa ett bra MGS-spel även utan Hideo Kojima men Metal Gear Survive är inte det spelet.

Största +
Vissa goda idéer
Något radikalt annorlunda

Största –
Genomförandet lämnar en hel del att önska
Dassig presentation
Trist designade karaktärer och uppdrag

Be the first to comment

Leave a comment

Your email address will not be published.


*