Bland det mest attraktiva som finns är, i min mening, eleganta lösningar på komplexa problem. ”Aha”-upplevelsen är för min del det allra viktigaste när jag löser en svår uppgift. Äventyrsspel bidrar ofta med en lightversion av dessa ”aha”-upplevelser, när en efter mycket om och men lyckas lösa en liten uppgift i en lång rad av små uppgifter.
The Secret of Monkey Island (1990), med tillhörande uppföljare, är de spel jag oftast tänker på när folk pratar om nostalgiska peka-och-klicka-äventyr men ska jag vara helt ärlig är det i efterhand svårt att se vad jag fann så tilltalande. Grim Fandango (1998) är ett annat exempel på klassiska LucasArts-spel som jag tyckte om som liten – kanske av helt fel skäl – men som jag haft svårt att återvända till på ett helt annat sätt än andra spel jag spelat som liten.
Armikrog är på ytan ett spel som hämtar mycket inspiration från LucasArts-klassikerna, och det gör det faktiskt ganska kompetent i början. Tommynaut, spelets huvudkaraktär, kraschlandar på en främmande planet tillsammans med sin hund Beak-Beak, och de måste tillsammans jobba för att lösa pussel på väg mot att bygga ihop rymdraketen igen, inuti fortet Armikrog. Spelet är presenterat i snygg ”clay-mation”, alltså en animationsstil som från början bara använts till film, där alla figurer och många av objekten är byggda av lera och som sen används som filmkaraktärer genom att någon tålmodig person förflyttar figurerna lite åt gången och tar kort på dem.
Tålmodig är också något som en måste vara för att spela Armikrog. Efter en smått lysande och mycket underhållande introfilm kastas spelaren direkt in i problemlösningsläge, och spelet visar sig snabbt vara ganska stort. Det introducerar inte heller spelmekaniker alls egentligen, snarare måste jag som spelare lista ut vad olika knappar gör, vad fördelen är att byta till att kontrollera Beak-Beak istället för Tommynaut och liknande.
Det känns först som en frisk fläkt, eftersom allt för många spel tar för lång tid på sig för att komma igång, eller spenderar alldeles för lång tid med att försöka förklara olika spelmoment (se Assassin’s Creed 3 för ett tydligt exempel på båda dessa problem).
Tommynaut som karaktär är dock ganska intetsägande, men många av de miljöer och karaktärer han interagerar med är betydligt intressantare. Spelet frustrerar mig dock ganska fort, en hel del av problemen är något icke-intuitiva och kräver ibland att jag återgår till en variant på den gamla hederliga Monkey Island-taktiken (ta ett föremål och försök använda det på allt du hittar). Det blir aldrig lika långsamt som i Monkey Island, dock, eftersom pusslen är betydligt mer koncentrerade i Armikrog, vilket är bra.
Vad som dock tillslut får mig att stänga av är att spelet är lite dåligt optimerat. Jag orkar helt enkelt inte titta på en laddningsskala när jag för femtioelfte gången måste förflytta mig mellan tre olika skärmar (alltså två laddningstider) för att försöka lösa ett pussel. Det blir helt enkelt för långsamt.
Är du dock en ärrad veteran från 90-talets storheter från LucasArts, eller om du gillade The Neverhood (1996) från samma skapare, då tycker jag att du borde ge Armikrog en chans. Spelets charm och humor räcker ganska långt, dock inte riktigt hela vägen fram när det är lite för långt mellan ”aha”-upplevelserna.
Största +
Animationerna är charmiga och bitvis imponerande
En del av pusslen är riktiga tankenötter och väldigt roliga att lösa
Största –
Ljuddesignen hade krävt lite mer arbete
Spelet är dåligt optimerat
Be the first to comment