Jag slänger mig bakom en skyddande vägg och andas tungt. Min ammunition börjar ta slut. Mitt hagelgevär är förbrukat och mitt maskingevär likaså. Bakom hörnet hör jag hur den enorma, groteska demonen vrålar efter mig i raseri. Eldklot fyller det mörka rummet och undgår att träffa mig med minsta möjliga marginal.
Ett pulserande rött sken berättar för mig att min hälsa snart är slut, att jag snart kommer att stupa. Demonerna kommer att ha vunnit. Nej, jag vägrar acceptera det och kommer på en lösning. Det är en rejäl chansning, minsta misstag och jag förvandlas till en hög av rykande köttslamsor. Men jag måste prova.
Jag kastar mig snabbt ut från den skyddande vägg som huserat mig i ett par sekunder och rusar mot en avsats precis inom min räckvidd. Min motståndare upptäcker mig omedelbart och skickar en lång rad glödande projektiler efter mig. Med raska steg och mer tur än jag vågat drömma om missar de mig och jag klättrar upp på avsatsen.
Nu finns det ingen återvändo. Jag springer så fort jag kan mot kanten längre bort, väl medveten om att min fiende väntar där nere med öppna armar. Precis innan jag når slutet av avsatsen plockar jag fram min motorsåg, som jag insett fortfarande har bränsle kvar. Jag varvar upp den till bristningsgränsen och vrålar allt mina lungor klarar samtidigt som jag siktar in det roterande bladet mot demonens torso.
Sekunden senare är allt över.
Scenariot ovan har hänt mig flera gånger i DOOM. Det har inte alltid sett likadant ut eller gått till på samma sätt men det har återkommit så många gånger att jag tappat räkningen. Det nya DOOM från id Software är ett fantastiskt spel på många sätt och mindre bra på andra. Men det område där det är fullkomligt oslagbart är när det kommer till att få spelaren att känna sig som tidernas hårdaste rymdsoldat. Master Chief i all ära men inte ens han skulle kunna slakta rymddemoner med samma brutalitet och finess som den namnlöse soldaten i DOOM.
Om du hänger med någorlunda i spelbranschen vet du säkert att DOOM var nära att bli något helt annat. id Software ville testa något nytt och under en lång tid skulle DOOM utspelas på jorden och spelaren skulle vara en del av en grupp motståndare som bekämpar det helvetiska hot som invaderat planeten. Det hela doftade Call of Duty möter Homefront med demoner.
Oavsett om detta låter lockande eller inte bör du vara glad att den idén skrotades. Annars hade vi nämligen aldrig fått det DOOM som idag finns ute på spelhyllorna. Vi hade inte haft spelet där en ensam soldat slaktar sig genom horder av alltmer hotfulla och groteska demoner på en övergiven rymdstation på Mars. Vi hade inte haft spelet där vi med hjälp av en motorsåg kan fälla enorma bestar i ett regn av blod och inälvor samtidigt som tung Metal-musik dånar ur högtalarna. Vi hade förmodligen inte heller fått återuppleva spelhistoriens kanske bästa vapen: Super Shotgun.
DOOM är på många sätt precis det spel som fans av originalet har längtat efter. Det är snabbt, högljutt och våldsamt. Det känns som att utvecklarna helt enkelt har tagit grundupplägget från det ursprungliga DOOM och klätt det i en ny skrud och det galnaste är att det faktiskt fungerar. DOOM är en old school-skjutare i dess allra bästa bemärkelse. Det var länge sedan jag hade så kul med ett spel och jag applåderar utvecklarna för att ha vågat göra något som skiljer sig rejält från den svärta och det mörker som många andra skjutare försöker förmedla idag. Allting behöver inte vara på blodigt allvar hela tiden, ibland räcker det med ett spel som handlar om att skilja monster från deras huvuden och andra kroppsdelar samtidigt som soundtrackets basgång får fönsterrutorna att vibrera.
DOOM är dock inget perfekt spel. Det finns lite för många sekvenser där jag blir inlåst i ett rum och inte kan komma därifrån förrän ett par vågor av fiender har avverkats. Det kan bli lite svårt att hitta rätt under de sekvenser där spelet öppnar upp sina kartor och de inledande miljöerna har ett ganska trist färgschema.
I övrigt är kampanjen fullkomligt enastående med fantastiskt tempo, välbalanserade vapen och ett briljant soundtrack. Flerspelarläget är underhållande på egna meriter men i slutändan lär det ändå vara enspelarkampanjen som lockar tillbaka dig, särskilt om du känner dig redo att anta den allra högsta svårighetsgraden där ett dödsfall tvingar dig att börja om spelet från början.
Jag kan inte göra annat än att lyfta på hatten för att visa min respekt för det som id Software har åstadkommit. Efter ett par besvikelser med DOOM 3 och även Rage känns det skönt att veta att studion som grundat FPS-genren är tillbaka med full kraft. Och med en vrålande motorsåg.
Största +
Ett av de absolut snyggaste spelen till Xbox One hittills
Härligt våldsamt och med kreativa vapen
Mästerligt soundtrack
Största –
Vissa upprepande sekvenser
Ett fåtal förvirrande nivåer
Be the first to comment