I skrivandes stund har jag spenderat lite över fyrtio timmar i The Commonwealth, och oftast när jag inte utforskar den imponerande stora världen längtar jag tillbaka dit. Lite bakgrund: Jag har spelat Fallout 1, 2 och 3, och New Vegas – dock inte till den nivån att jag märkte någon jätteskillnad i historieberättandet mellan exempelvis Fallout 3 och Fallout: New Vegas – trots att det senare utvecklades av Obsidian, som till del bestod av medlemmar som också har Fallout 1 och 2 på sin meritlista, två spel som många hyllar för just historieberättandet.
Tvärt emot föredrog jag i mångt och mycket trean, och fastnade aldrig riktigt för New Vegas på samma sätt. Å andra sidan kräves det en månad med gipsat ben innan jag på riktigt var stillasittande länge nog för att orka ta tag i Fallout 3, så min upplevelse beror kanske på kontext.
Med det sagt är Fallout 4 på nästan alla punkter ett kliv uppåt för spelserien. Med hjälp av en god vän har jag kritiskt analyserat några av de centrala punkterna i spelet, och kommit fram till två svagheter. Den ena, och stora, är att historieberättandet möjligen är något tunt. Det andra är avsaknaden av ett moralsystem, enligt min vän. Jag håller inte med om det senare, jag är oftast snäll i rollspel, men av altruistiska skäl gentemot mina datorkontrollerade medmänniskor. Min vän är snäll för att en dator ska ge honom en en guldstjärna varje gång han väljer att mata kattungen istället för att spola ner den i toaletten. Det är en liten överdrift, givetvis, men faktum är att ofta innehåller Bethesdas, och andras, rollspel moralsystem som låter spelaren välja mellan änglaliknande godhet och någon blandning mellan Hitler och Djävulen. Lika ofta saknas nyanserna, och nyanser är viktiga för att beskriva en verklighet.
Det är just skickligheten i Bethesdas världsbyggande som gör Fallout 4 till ett så fantastiskt spel att jag fortfarande, fyrtio timmar in, med en barnslig förtjusning utforskar världen, pratar med andra karaktärer, letar skrot i mörka kontorsbyggnader, och skjuter supermutanter i huvudet.
Med det sagt är spelet, som David skriver i recensionen, långt från perfekt – och en stor del av problemet är just den torftiga historien som spelet baseras på. Det börjar på ett mycket intressant vis, men jag kan inte annat än att förundras över min karaktärs fullkomligt obräckliga psyke; han vaknar upp till en saknad son, en mördad partner, och en söndersprängd värld full av strålningsskadade monster som försöker döda honom, och hans reaktion är precis ingenting alls. Möjligen är hen emotionellt förlamad av post-traumatisk och post-apokalyptisk stress, men jag känner instinktivt att efter en arbetsvecka i The Commonwealth hade åtminstone jag själv yttrat någon sorts förtvivlan över hur världen ser ut. Inte minst för att det inte ser ut som om något Xbox One överlevde kärnvapenkriget.
Vad Fallout 4 gör rätt ligger fullständigt i detaljerna. Det allra bästa med Fallout 4 är något jag knappt ens använt än – nämligen uppdateringen av spelets bästa rustning, Fallouts egen Power Armor. I tidigare inkarnationer har Power Armor behandlats som vilken rustning som helst, men en har behövt en särskild förmåga eller liknande för att kunna bära den. Efter det är det fritt fram att springa, simma, dyrka lås, och annat som torde vara mycket svårt eller omöjligt med en halv stridsvagn runt kroppen. I Fallout 4, däremot, använder rustningen hela tiden upp sin unika energikälla som måste fyllas på och är svår att få tag på. När en kliver in i rustningen är det som att sätta sig i en stridsvagn, eller ännu bättre, som att styra en klassisk mechrobot a la Gundam, fast i mindre skala. Skärmens mätare för liv, strålning, ammo, kompass och liknande förändras till ett helt annat utseende – och framför allt, när en rör sig och förbrukar det dyrbara batteriet i ens Power Armor så känns det som om det finns ordentligt med vikt i maskinen. Den sjunker, om en kliver ut i havet, och en tar ingen fallskada, så dramatiska entréer mot diverse oknytt i The Commonwealth är möjliga och därtill underhållande.
Det nya systemet för att skapa bosättningar runt om på kartan och modifiera vapen och rustningar har haft två effekter på min karaktär i Fallout 4 jämfört med hans motsvarighet i Fallout 3 – dels är han betydligt fattigare eftersom inget skrot längre säljs, allt används istället för att bygga något annat i bästa Tippen-anda och dels bär han runt på vapen och en rustning som allihop är personifierade. Jag har spenderat åtskilliga timmar med att söka efter olika material för att bygga vapendelar till min karaktärs gevär, och resultatet är att de har berikats med längre pipor, större magasin och skarpa sikten – allt med en uppenbar förbättring av dess prestation. Fallout 3 saknade detta, och det enda en egentligen hoppades på gällande ens vapen var att en hade en kopia till hands för att laga ett gevär eller en pistol som använts för mycket. Något liknande finns inte i Fallout 4, vilket är mycket välkommet. En liten nackdel är att detta i sin tur bidragit till min egen post-apokalyptiska stress, när samlandet av kontorsfläktar och silvertejp når nya höjder.
Även de små detaljerna fortsätter att imponera på mig stort, jag älskar fortfarande att bara utgå från en bosättning, välja ett väderstreck och tillsammans med valfri följeslagare springa tills jag hittar något intressant. Ofta är det små saker, en liten utbrunnen brasa med några framlidna köpmän som mött en för tidig död i The Commonwealth, men vars onda öde gynnar min karaktär som girigt samlar på sig både deras pengar och grönsaker – de senare för att planteras i valfri bosättning, så att invånarna i densamma har något att äta. Ibland berättar spelet små historier, en kan hitta små lappar med dagboksanteckningar från en karaktär som nu ligger död vid ens fötter.
Allt bidrar till att skapa ett post-apokalyptiskt Boston som jag fortfarande är långt från färdig med att utforska, och till min glädje finner jag exakt samma känsla i Fallout 4 som jag gjorde i Fallout 3, att det är givande och underhållande att bara springa efter oupptäckta kompassnålar som allihop bidrar med en liten del av en stor värld.
Be the first to comment