Sanddynerna ligger vilandes och luften verkar stå still. Den varma luften gör mitt huvud tungt och törsten har sedan länge passerat acceptabla nivåer. Min Magnum Opus brummar bredvid mig, som ett vilddjur redo att ge sig efter ett nytt villebråd. Plötsligt ser jag något vid horisonten. En konvoj vars hjul dammar upp ett moln av damm som är lätt att följa.
Jag ler för mig själv och hoppar in i bilen för att inleda jakten. Min följeslagare Chumbucket vrålar glädjetjut inför det kommande kaos han förväntar sig. Snabbt flyger vi fram över marken och närmar oss konvojen som bär på dyrbart bränsle och förohoppningsvis även andra godsaker. Ett snabbt skott med min harpun sliter av däcket på en av de beskyddande bilarna och en salva från mitt hagelgevär senare är ytterligare ett fordon satt ur spel.
Jag laddar upp för att preja konvojens ledare av vägen när en ny fara plötsligt dyker upp. En sandstorm närmar sig. Efter ett par ögonblick har sikten minskat till noll och konvojen är på väg att komma undan. Jag ler för mig själv på nytt innan jag varvar upp motorn till bristningsgränsen. Den här jakten har bara börjat.
Mad Max, från svenska Avalanche har varit på gång under en lång tid. Vi fick höra rykten om spelet långt innan det visades upp och när filmseriens skapare George Miller släppte den fjärde delen i våras var Max Rockatansky plötsligt på allas läppar igen. Nu när spelet är här har hypen efter Mad Max: Fury Road minskat lite men serien är fortfarande ett omdiskuterat samtalsämne. Frågan är om spelet är värt att nämna i samma andetag som de klassiska filmerna?
Upplägget i Mad Max är relativt simpelt. I spelets inledning blir vår hjälte överfallen av den ondskefulle Scabrous Scrotus och hans gäng. De stjäl Max bil och lämnar honom för att dö i ödemarken. Men, hård som han är, vägrar Max att ge sig och han är snart på benen igen, ute efter hämnd.
Scrotus håller sig gömd i Gas Town och vägen dit är lång och fylld av faror. Max måste först och främst rusta upp sin nya bil, som kallas Magnum Opus, med vapen, sköldar och andra nödvändigheter innan han ens kan försöka sig på att komma åt Scrotus. För att få tag på de nödvändiga delar han behöver måste Max gradvis försvaga Scrotus ställning ute i spelvärlden.
Detta görs på klassiskt spelmanér genom att ta över fiendens baser, kapa konvojer, förstöra utkikstorn och mycket annat. Det allmänna upplägget påminner en hel del om andra actionspel i öppna världar och lånar mer specifikt en hel del från Ubisofts spel, exempelvis Assassin’s Creed och Far Cry.
Med hjälp av luftballonger kan jag segla upp över kartan och upptäcka nya platser, faror och föremål. Ödemarken där spelet äger rum är full av hemligheter som väntar på att bli upptäckta. Max använder sig av sin Magnum Opus för att färdas runt på kartan och en majoritet av speltiden utspelas bakom ratten.
Min Magnum Opus är en tungstyrd best som efter några timmars spelande kan ta sig an en hel konvoj av fiender och faktiskt ha en chans att besegra dem alla. Med hjälp av harpuner, hagelgevär och andra hjälpmedel kan jag göra processen kort med mina fiender.
Att fokusera så mycket på just bilburna strider är givetvis det enda valet om man vill göra ett Mad Max-spel. Flera av filmerna, framförallt Road Warrior och Fury Road, är i princip ett par två timmar långa biljakter med spektakulär action så att lägga fokus på andra delar hade varit ett misslyckande från start.
Som tur är har Avalanche fått till de fordonsbaserade striderna riktigt bra. Bilarna är tunga och klumpiga, precis som de ska vara och det är en tillfredsställande känsla att fånga en förare med harpun och slita honom ur bilen och se honom släpas efter mig.
På samma sätt är det lika underhållande att med hjälp av min nitro-boost plöja in i sidan på en skadad fiendebil och se den explodera i ett hav av eld och förvriden plåt. Avalanche gör spelvärldens bästa explosioner och det visar de verkligen här.
Dessa kan med enkelhet förevigas i spelets inbyggda fotoläge. Många spel har haft liknande funktioner tidigare men i Mad Max är det föredömligt lätt att leka med de olika inställningarna för att fånga den perfekta bilden. Faktum är att samtliga bilder i denna recension är tagna direkt ur spelet.
Utöver fotoläget finns dessutom ett minst lika imponerande videoläge. I detta kan jag ansluta en andra handkontroll som en vän får kontrollera. Samtidigt som jag flyger runt och skapar kaos i spelvärlden är spelare nummer två helt fri att agera kameraman för att fånga de spännande sekvenserna ur bästa möjliga vinkel. Detta är definitivt något som jag hoppas kommer användas mer i andra titlar i framtiden.
Vad som tyvärr inte är fullt lika lyckat är spelandet till fots. Det är absolut inte dåligt på något sätt men det når inte samma nivå som fordonsdelarna. I princip alla fiendens baser måste tas över till fots och Max får lämna bilen för att puckla på fiender med sina nävar eller med diverse tillhyggen.
Stridssystemet kan närmast beskrivas som en förenklad version av det vi har sett i Sleeping Dogs, Shadow of Mordor och framförallt i Batman: Arkham-spelen. Skillnaden är att här räcker det att jag slår mina fiender och kontrar en attack emellanåt. Mer avancerat blir det egentligen inte och även om jag har ett hagelgevär som kan assistera mig när det blir för tufft har jag sällan tillräckligt med ammunition för att förlita mig på det.
Med det sagt har stridssystemet en härlig tyngd som jag uppskattar. Jag tror inte att någon förväntar sig att Max Rockatansky ska vara en slagskämpe i klass med Batman utan han är en slugger som ger sig på fienden med det enda han har; knytnävarna. På det sättet lyckas Mad Max fånga rätt känsla i striderna men systemet hade gärna fått vara lite mer varierat.
Detsamma gäller uppdragsdesignen, som efter ett par timmars spelande kan börja kännas lite upprepande. Jag kan bara ta över så många oljebaser innan upplägget börjar bli lite väl bekant. Samtidigt har jag så kul när jag utforskar den sandfyllda världen att jag inte kan lägga ned handkontrollen. Mad Max lyckas med konststycket att hålla mig fast i spelvärlden trots att dess uppdrag inte alltid känns helt fräscha.
Möjligheterna att kunna uppgradera min Magnum Opus precis som jag vill med föremål, färger och vapen får mig att spendera timmar med att jaga reservdelar och göra sidouppdrag som låser upp nya delar.
Någon avancerad handling är det egentligen inte att tala om i Mad Max men själva spelandet är så underhållande att jag fortsätter komma tillbaka för mer. Spelvärldens är dessutom otroligt vacker, trots att det mesta jag ser är sand, sand och mer sand.
Om du är sugen på ett tungt actionspel med hårda strider, mängder av möjligheter att skräddarsy din egen dödsbringande monstermaskin och en spännande värld att utforska är Mad Max definitivt något du bör titta närmare på.
Största +
Magnum Opus
Stor, vacker spelvärld
Fotoläget är fantastiskt
Största –
Uppdragsdesignen kan bli lite långtråkig
Lite simpelt närstridssystem
Be the first to comment