The Witcher 3: Wild Hunt har ett par problem. Bilduppdateringen är inte riktigt så stabil som jag önskat, texten på HUD:en är aningen för liten och det finns några irriterande buggar.
Så, det var alla negativa aspekter jag kunde komma på angående CD Project RED:s senaste verk. Resten av recensionen kommer att ägnas åt de positiva sidorna, vilka är fler än jag kan räkna. Att försöka sammanfatta mina tankar kring The Witcher 3: Wild Hunt är bland det svåraste jag behövt göra som recensent. Inte för att det är svårt att komma på vad jag vill säga utan eftersom det helt enkelt finns så otroligt mycket att berätta.
Wild Hunt är ett av de där sällsynta spelen som dyker upp med jämna mellanrum och som fullkomligt golvar mig på alla plan. Det är ett av få spel där gameplay, handling och presentation smälter samman i en perfekt harmoni. De senaste åren har jag stött på tre andra titlar som har påverkat mig som Wild Hunt har gjort och de är Forza Horizon 2, Batman: Arkham Asylum samt Red Dead Redemption.
Just det sistnämnda vill jag hänga kvar vid lite extra då The Witcher 3: Wild Hunt väcker flera minnen från Rockstars Western-epos. Vid en första anblick är titlarna inte mer lika varandra än att de råkar innehålla öppna spelvärldar och hästar. Jag märker dock allteftersom timmarna flyger iväg att Geralts äventyr väcker precis samma känsla i mig som John Marstons gjorde för flera år sedan och det är bland det bästa jag kan säga om ett spel.
Under mina otaliga timmar med The Witcher 3: Wild Hunt har jag utforskat den enorma kartan, flirtat med häxor, bekämpat enorma monster, samlat växter och sysselsatt mig med det otroligt vanebildande kortspelet Gwent. Detta är ett spel som har fyllts med så extremt mycket material att de flesta inte kommer att upptäcka ens hälften av vad som finns att erbjuda.
Äventyret ramas in av den huvudsakliga berättelsen, där Geralt av Rivia är på jakt efter sin älskade Yennefer och sin lärling Ciri. Det är kring detta sökande som spelet bygger sitt narrativ och Geralt har sällan ett annat mål i sikte. Detta säger dock inte att manuset är enspårigt på något sätt. Då Geralt är en så kallad Witcher, en monsterdräpande legosoldat, blir hans tjänster nyttjade av alla som är villiga att betala. Ibland erbjuds pengar och ibland måste Geralt ta sig an uppdrag för att helt enkelt få mer information som han behöver, tjänster och gentjänster, helt enkelt.
Huvudberättelsen och dess uppdrag sträcker sig över dussintals timmar och lyckas hela tiden hålla mig engagerad. Tack vare variationen i spelets uppdrag känner jag mig aldrig uttråkad utan vill istället se vad nästa uppdrag har att erbjuda. Detsamma gäller för sidouppdragen som ofta är betydligt längre och mer komplexa än de inledningsvis verkar. Ett uppdrag där jag söker efter en försvunnen pojke kan till exempel utvecklas till en jakt på en ondskefull ande som hemsöker en kyrkogård. Samtidigt kan vissa uppdrag i princip bestå enbart av dialoger med olika människor där Geralt måste navigera sig genom samtal för att nå de resultat han önskar.
Just variationen och valmöjligheterna gör The Witcher 3: Wild Hunt till ett verkligt unikt spel där ens val och agerande faktiskt påverkar världen. Inledningsvis kan många val verka meningslösa men allteftersom spelet fortgår inser jag vilka enorma konsekvenser vissa val kan få. Detta gör mig sugen på att spela om hela spelet bara för att se vilken väg jag hamnar på om jag tar annorlunda beslut.
The Witcher 3: Wild Hunt är dessutom ett väldigt vackert spel. Utvecklarna måste ha använt någon form av magiska krafter för att skapa en spelvärld som är så stor och så levande. När jag befinner mig på en kulle kan jag se hur ovädersmoln hopas längre bort på kartan och när jag närmar mig detta område kan jag se och höra hur vinden sliter i träden på ett otroligt levande och realistiskt sätt.
Bilduppdateringen kan som sagt falla lite ibland vilket är irriterande men utvecklarna har redan släppt en patch som minskar dessa problem rejält. Det jag gillar allra mest med presentationen i spelet är dock alla färger. Många fantasyspel (som till exempel Skyrim) håller sig till en färgskala av grått och brunt vilket jag tycker blir väldigt tråkigt. Här bombarderas mina sinnen istället av starka, klara färger som lyser upp hela världen utan att hamna i den karikatyrliknande värld som till exempel Fable-serien erbjuder.
Jag skulle kunna skriva spaltmeter om den fantastiska musiken som smeker mina trumhinnor. Det bjuds på episka körer, finstämd sång och även jojkande emellanåt. Samtliga delar av soundtracket passar spelets ton som hand i handske. Röstskådespelarna är också överlag riktigt bra även om det finns några få som inte lyckas leverera samma inlevelse som de andra.
Geralt själv är en karismatisk huvudperson även om han egentligen borde vara en våldsam mansgris. Han kan lägra damer på löpande band och hade enkelt kunna hamna i den kategori som alltför många manliga spelhjältar gör. På något sätt undviks detta och Geralt känns som en blandning mellan Humphrey Bogart, Batman och Aragorn. Hans whiskeyhesa röst passar även den riktigt bra med den känsla som spelet förmedlar.
Det finns oändligt mycket mer att säga om The Witcher 3: Wild Hunt men jag vill lämna er läsare med några avslutande ord. Dessa ord sammanfattar allt jag känner för spelet och jag hoppas att ni efter att ha läst denna recension gör er själva en tjänst och köper det omgående. Varför? För att det är ett tvättäkta mästerverk!
Största +
Fantastisk spelvärld
Nästan löjligt mycket att göra
Manuset är spännande
Största –
Bilduppdateringen
För liten text på HUD
Be the first to comment