Många zombiespel i dagens klimat handlar i mångt och mycket om att slakta de odöda varelserna som anfaller i en aldrig sinande ström. I flera fall har själva överlevnaden försvunnit ur konceptet ”survival-horror”. State of Decay:Year One Survival Edition må inte vara ett renodlat skräckspel men överlevnad står helt klart i fokus.
I State of Decay kastas jag omedelbart in i hetluften. Det bjuds inte på någon lång filmsekvens som förklarar varför zombier tagit över stora delar av världen och jag spelar inte som jordens enda hopp.
Istället startar spelet när jag måste rädda någon från en liten grupp zombier. Därefter gäller det att ta sig till en campingstuga där ett gäng andra överlevare redan väntar. Sedan är äventyret i full gång och jag kan fritt utforska världen runtomkring mig i jakt på förnödenheter, människor i behov av hjälp och mycket annat.
Den stora skillnaden mellan State of Decay och många andra moderna zombiespel är hur utsatt jag är. Här spelar jag inte som en övermänsklig vapenexpert som dessutom är en parkourmästare med superkrafter. Istället tar jag mig an rollen som en helt vanlig människa.
En stor twist som jag tidigt upptäcker (och som du också kommer att upptäcka relativt tidigt) är att om din karaktär dör är han eller hon borta för gott. Jag återföds inte vid senaste sparpunkten utan jag får istället ta kontroll över en av de andra överlevare jag varit i kontakt med tidigare. Om denna karaktär stupar flyttas jag till en annan och så vidare.
Detta skapar en nerv som saknas i många liknande spel. Jag blir fäst vid karaktärerna, trots att de egentligen saknar personlighet och det blir mitt mål att hålla dem vid liv så länge som möjligt. Känslan av att förlora en karaktär som jag knutit ett starkt band till påminner om när ens favoritkaraktär försvinner från en film eller TV-serie. Utvecklarna har fångat denna aspekt av överlevnad på bästa tänkbara sätt och det gör State of Decay till en otroligt intensiv upplevelse.
Med det sagt är tempot betydligt lägre än vad många förmodligen förväntat sig. Jag utforskar världen och dess storlek målas sakta men säkert upp för mig samtidigt som jag stöter på nya faror. Precis som i alla bra överlevnadsberättelser är det inte bara det uppenbara hotet som är farligt utan andra människor visar sig ofta vara de värsta fienderna.
State of Decay fångar känslan och stämningen perfekt men snubblar lite på andra områden. Grafiken har inte förändrats överdrivet mycket jämfört med Xbox 360-versionen och även om bilduppdateringen är betydligt högre och flyter bättre ser spelet fortfarande inte särskilt bra ut. Många av de buggar som plågade originalversionen har slipats bort men ett flertal finns dessvärre fortfarande kvar. Kontrollschemat fungerar helt okej men vissa delar av den skulle behöva justeras en aning då det kan bli svårt att hålla koll på exakt vad jag gör under hektiska situationer.
Denna utgåva av State of Decay kommer med de två expansioner som släppts till 360-versionen och de är båda välkomna tillskott. Den ena expansionen är mer handlingsdriven och den andra låter mig spela som militären och ger mig tillgång till betydligt fler skjutvapen än huvudspelet. Bägge expansionerna gör något annorlunda och är en fröjd att spela men det känns lite trist att de är helt separerade från huvudspelet. Det rör sig alltså i princip om två helt nya kampanjer som är helt fristående vilket gör det lite tungt att dra igång en ny kampanj när jag har lagt så mycket tid på huvudspelet.
Den känslan försvinner dock snabbt eftersom jag snart påminns om hur bra State of Decay faktiskt är. Känslan av att smyga förbi en grupp zombier i jakt på förnödenheter samtidigt som solen sakta sjunker bakom mig är otroligt påtaglig och jag känner hur jag kramar min handkontroll allt hårdare under de mer intensiva ögonblicken.
Om du är ute efter ett spel som låter dig slakta zombier på löpande band är State of Decay inget för dig. Om du däremot vill ha den ultimata spelversionen av The Walking Dead, då har du kommit helt rätt.
Största +
Fokus på överlevnad
Varierat och spännande
Tonvis med material
Största –
Fortfarande ganska buggigt
Grafiken imponerar inte
Be the first to comment