Techland är en studio som de senaste åren profilerat sig som en studio som gör zombie-spel. Dead Island och halvuppföljaren Riptide blev framgångsrika trots deras tekniska brister. Nu är studion tillbaka i de odödas värld med Dying Light.
Staden Harran har efter ett mystiskt virusutbrott spärrats av från omvärlden. Levande döda vandrar på dess gator och den resterade världen är osäker på om några överlevande ens finns kvar. Detta hindrar dock inte Kyle Crane från att fallskärmshoppa in i staden i jakt på förlorade, topphemliga dokument.
Efter en mindre lyckad landning och efterföljande kaos finner sig Crane tvingad att samarbeta med de olika grupper som barrikaderat sig runt om i Harran. Vissa är förhållandevis vänligt sinnade, andra är inte lika trevliga. Samtidigt måste Crane rapportera till sina överordnade och följa deras order, även om det innebär att sabotera för de människor som desperat försöker överleva i den isolerade staden.
Trots de monstruösa varelser som vandrar på Harrans gator är det en otroligt vacker värld jag får utforska. Techland har överträffat sig själva med presentationen och bjuder på en underbar solblekt stad med slitna slumområden och vackra lyxbyggnader. Träd och buskar tränger sig fram i betongdjungeln och introducerar helt nya färger som blandas till en otroligt tilltalande visuell upplevelse. Vi slipper dessutom de många buggar och glitchar som varit närvarande i Dead Island-spelen och bilduppdateringen hålls mycket stabil genom Dying Light.
Harran är som sagt en stor öppen värld som jag kan utforska fritt. Gameplaymässigt är Dying Light en blandning mellan Mirror’s Edge och Techlands egna Dead Island. Förstapersonsaction med ihopsnickrade tillhyggen plockas från Dead Island och det parkour-doftande rörelsemönstret är helt klart inspirerat av DICE:s stilistiska plattformsäventyr.
Resultatet är för det mesta helt fenomenalt. Mitt enda problem med kontrollschemat är att hoppandet sköts med RB-knappen, vilket inte känns helt optimalt. Efter någon timme sätter sig dock denna avvikelse och snart rusar jag över hustaken som självaste David Belle. Spelmekaniken får dessutom sällskap av en oväntat spännande handling. Cranes balansgång mellan Harrans grupper och sin arbetsgivare engagerar betydligt mer än jag på förhand hade gissat.
Systemet för uppgraderingar fungerar också väldigt bra. Genom att springa och hoppa tjänar jag poäng som förbättrar mina förmågor att springa och hoppa. När jag slåss mot fiender blir jag starkare och när jag skapar nya föremål blir jag bättre på detta. Dessa tre områden kommer med sina egna träd för utveckling där jag kan skräddarsy Kyle Crane efter mina egna önskemål.
Det finns några brister, dock. Ett flertal karaktärsmodeller återanvänds på gränsen till absurdum och det är nästan skrämmande att se samma ansikten över hela Harran med bara minimala skillnader. Vissa strider kan inledningsvis kännas lite väl utdragna, främst mot några av de större fienderna. Innan jag hunnit uppgradera mina vapen och förmågor ordentligt består dessa strider av ett par snabba slag, backa undan fiendens attack och sedan fram och slå igen. Upprepa tills fienden faller. När jag sedan blivit starkare blir det problem på andra änden av skalan då jag nästan är för stark för samtliga fiender.
Förutom på natten, vill säga. När solen går ned förändras världen omkring mig. De zombier som på dagen är slöa och lätta att klubba ned får sällskap av snabba, brutala varelser som kan jaga mig tvärsöver kartan om de får syn på mig. Under natten får jag dubbla erfarenhetspoäng för allt jag gör men samtidigt är det en betydligt mer riskabel miljö att vistas i. Här kommer de riktiga skräckelementen fram och få saker är så skrämmande som att höra en grupp av dessa varelser hack i häl när jag rusar genom staden.
Jag bör dock erkänna att jag till största del spelat Dying Light under dagtid, då mina nerver inte varit helt anpassade för uppdrag på nattetid. Den som vill höja utmaningen och skrämselfaktorn kan dock ta sig an mörkret med gott samvete.
En viktig punkt som jag ännu inte nämnt är det faktum att nästan hela kampanjen kan spelas tillsammans med flera vänner online. Detta öppnar upp en mer lekfull sida av Dying Light då svårighetsgraden sjunker men underhållningsvärdet höjs.
2015 må fortfarande vara i sina första månader men Dying Light är redan dess största överraskning. Techland har levererat en medryckande upplevelse med underbar presentation, spännande berättelse och härligt fartfyllt gameplay. Vare sig om du är ute efter köttig zombieaction, skräck eller en smutsigare version av Mirror’s Edge lär du hitta något du tycker om i Dying Light.
Största +
Handlingen överraskar
Harran är en fantastisk plats att utforska
Samarbetsläget
Största –
Kontrollen är inledningsvis lite knepig
Återanvända karaktärsmodeller
Be the first to comment